Jag vill jubla och vara glad över din nåd, ty du ser till mitt lidande, du tar vård om min själ i nöden.
Psaltaren 31:8

Världen idag

Lukas Berggren: Human avlivning och överlevnadsrisk

Opinion · Publicerad 00:01, 22 okt 2014

Det är drygt tre år sedan berättelserna om foster som överlevde aborter nådde allmänheten. Frustrerade och uppgivna barnmorskor berättade om den maktlöshet de kände inför att lämna aborterade foster att självdö i sköljrum. En anonym sjuksköterska sa då följande till Dagens Medicin: "Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon, men vi kan ingenting göra. Eller rättare sagt: vi får inte göra någonting. I så fall bryter vi mot lagen." Hon fortsatte: "Det kan pågå upp till en timme. Alla tycker att det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här". Berättelserna resulterade i att både socialministern och Socialstyrelsen lovade att se över riktlinjerna, men än har ingenting hänt.

Nu väcker en barnmorskas mejl till Socialstyrelsen åter liv i debatten. Barnmorskan, som har över 30 års yrkeserfarenhet och som nu arbetar på BB, berättar om "hiskeliga minnesbilder" från sin tid på en gynekologavdelning, då hon medverkade vid sena aborter. Hon beskriver hur "fostret kämpat och försökt andas under 5-15 minuter". Barnmorskans uppfattning är att cirka 25 procent av de som aborteras i vecka 16-17 lever en kortare eller längre stund. Hon beskriver sin frustration över att behöva lämna "fostret att självdö i en rondskål eller ett bäcken". "Fruktansvärt inhumant tycker jag", skriver barnmorskan.

Barnmorskan hade bestämt sig för att inte befatta sig med "denna syssla" igen. Men nu har en omorganisation på hennes arbetsplats ställt henne inför att behöva uppleva samma sak. Hon funderar därför på att sluta som barnmorska. Och om inte, "vad ska jag göra med fostret när det lever?", frågar hon sig. Sedan kommer det mest sorgliga. "Jag läste i djurskyddslagen om hur man ska göra för att avliva kattungar, hundvalpar o andra smådjur och där finns tydliga regler för hur avlivning ska ske på ett sätt som inte medför ångest o smärta hos djuret. Varför finns inga regler för hur man avlivar människofoster på ett humant sätt?". Human avlivning.
Socialstyrelsens besked är att det fortfarande inte finns några riktlinjer för detta. "Det finns idag ingen reglering kring hur man ska hantera eventuella rörelser hos aborterade foster. En eventuell reglering kring hur detta ska hanteras är en fråga för lagstiftaren att ta ställning till." De passar alltså bollen vidare till politikerna.

Dagens Medicin berättade 2011 att rekommendationen i Storbritannien är att döda fostret först, med en kaliuminjektion. En svensk överläkare pekade då på ett dilemma med ett sådant förfarande. "Att aktivt döda fostret med hjälp av en spruta i fostrets hjärta kan uppfattas av både patient och personal som mer oetiskt, än att inducera ett värkarbete. Resultatet blir visserligen detsamma, men en abort genom ett värkarbete blir ett mer indirekt dödande av fostret". Indirekt dödande.

Samma problematik aktualiserades i Danmark 2012. En undersökning på universitetskliniken i Århus visade då att fostret föddes levande i 16 procent av de sena aborterna (mellan vecka 12 och 22). Från Landsföreningen Spädbarnsdöd ville man därför att föräldrar skulle kunna välja en kaliumspruta, vilken får fostrets hjärta att stanna och därmed garanterar att inga tecken på liv uppvisas efter aborten. "Vi tycker att föräldrar ska kunna göra ett val där de informeras om risken för att fostret trots aborten föds levande, och om vilka möjligheter som finns för att det inte ska ske", sa en representant för organisationen till Kristeligt Dagblad. Risk för överlevnad.

Vi kan notera ett förändrat språkbruk. Det låter så kliniskt, så kallt. När de språkliga glidningarna är så drastiska, borde det vara en signal till oss alla. Vårt språk avslöjar våra värderingar. I vilket annat sammanhang talar man om "risk för överlevnad" eller "human avlivning"? I alla andra fall är livet en möjlighet och döden en risk. Inte i något annat sammanhang kan avlivningar vara humana. Och dödande med uppsåt kan väl knappast beskrivas som indirekt, oavsett hur det verkställs? Allt detta är som att tala om runda kvadrater. Det är ett omöjligt språkbruk. Och det vittnar om att synen på människans värde har förändrats. Sådant är smärtsamt att konstatera.

Det är förstås ett stort problem att foster ligger och självdör på svenska sjukhus. Det är också ett stort problem att de upplever ångest och smärta. Men det grundläggande problemet är att vår kultur har bestämt sig för något som i sig är inhumant – aborter. Genom språkliga krumbukter försöker vi sedan rättfärdiga våra handlingar. Men saker är vad de är, oavsett vad vi väljer att kalla dem. Det är i själva verket vår syn på aborter som är inhuman och som utgör en risk för, och ett direkt dödande av, den ofödda människan. Det vore något för våra politiker att tala om.

Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren

Läs mer:

Barnmorskans brev: ”Vad ska jag göra med fostret när det lever?”

Stor debatt under 2011. Ännu saknas nationella riktlinjer