Abortdöden – lika för alla
Söndagen den 4 september gnuggade jag mig förbryllat i ögonen. Anledningen var Katrine Kielos ledare i Aftonbladet. På Twitter såg jag nästa sak som fick mig studsa. Veronica Svärd (F!), passionerad försvarare av den fria aborten, hyllade Kielos text och kallade den "årets starkaste krönika". Den handlade om könsselektiva aborter i bland annat Kina. Med stigande förvåning läste jag hur den socialdemokratiska feministen Kielos skrev om ofödda flickor som verkliga människor.
Nasrin Sjögren är student och samhällsdebattör. Foto: Jacob Rudolfsson
"Enligt beräkningar saknas det totalt 160 miljoner kvinnor i världen. Lika många som USA:s samlade kvinnliga befolkning. Utraderade. Eftersom de ansågs mindre värda", skrev Kielos. I en annan annan krönika på samma tema i tidningen Jusek den 19 augusti skrev hon: "Ultraljud har blivit billigt och aborter uppfattas som ett 'renare' sätt att göra sig av med flickor än att mörda spädbarn. Och när samhällets eliter aborterar flickor bara för att de är flickor sprider sig beteendet [...]"
2009 uppdagades det i Eskilstuna att en kvinna hade gjort abort. Den ofödda hade visat sig vara flicka. Även nästa barn aborterades, av samma skäl. Kvinnan ville hellre ha en pojke. Plötsligt rasade hela det svenska samhället mot hur hon hade valt att nyttja sin lagstadgade rätt till fri abort. Debattens vågor gick höga. Sjukhuspersonalen slog bakut, Socialstyrelsen kopplades in och Sveriges gynekologer tog tydligt avstånd. Till och med socialministern och självaste statsministern uttalade sig. De fördömde könsselektiva aborter och talade om att begränsa möjligheterna till könsavslöjande fosterdiagnostik.
Lägg noga märke till hur hela det offentliga Sverige reser sig upp till försvar för de ofödda flickorna, när de aborteras på grund av sitt kön. Hela vägen från feministerna och ända ut till högermännen. När vår kulturs abortmotiverande värderingar byts ut mot en annan kulturs dito värderingar, framstår sanningen om abort i all sin vidriga och brutala nakenhet. Plötsligt förstår alla att det är levande ofödda flickor som dödas.
Men det som är sant där borta, måste också vara sant hos oss. Kanske kan man då för ett ögonblick förstå oss abortmotståndare, som är precis lika upprörda över varje ofödd flicka och pojke som lemlästas och förgiftas till döds. Abortdöden är nämligen lika för alla. Oavsett om skälet är att man har ett annat kön än vad omgivningen önskar, eller för att man anses komma olägligt i föräldrarnas planering. Resultatet blir ändå detsamma: Den lilla människan döms till döden, efter bara några veckors existens. Ett hjärta som hade fortsatt slå för livet i uppåt 70-90 år, tvingas till en förtida och öronbedövande tystnad.
Mediafeministerna kämpar för att kunna fortsätta döda ofödda av vilka skäl som helst. Med ett undantag: på grund av oönskat kön. Där blottar de sin inkonsekventa människosyn. Vad de tycks ha missat i sin gruppegoistiska iver att tillskansa sig fördelar till varje pris, är att flickor och kvinnor främst är människor. Förnekas människovärdet, finns där längre ingenting att bygga något kvinnovärde på. Därför blir den abortliberala feminismen en självförintande ideologi, som sågar av grenen den själv sitter på.
