De som bor vid jordens ändar
 häpnar för dina tecken,
 öster och väster 
 fyller du med jubel.
Ps. 65:9

Världen idag

”Två år av smärta och mycket nåd”

För lite drygt två år sedan meddelade Livets ords grundare Ulf Ekman att han och hustrun Birgitta tänkte konvertera till den katolska kyrkan. Nu berättar Livets ords pastor Joakim Lundqvist om tiden som gått sedan dess och kommenterar även den bok som paret släppte i höstas. – Säger man så klart och tydligt att den kyrka jag går in i är den enda sanna, säger man naturligtvis samtidigt något om den kyrkofamilj och det sammanhang man lämnar.

Nyheter · Publicerad 16:34, 23 mar 2016

Söndagen den 9 mars 2014 låg det en spänning i luften på Livets ord i Uppsala. Församlingen hade låtit meddela att Ulf Ekman hade något viktigt att berätta. Under förmiddagens gudstjänst släpptes bomben – att Ulf Ekman skulle bli katolik och lämna den församling som han hade grundat drygt trettio år tidigare. Budskapet spreds som en löpeld i både kristen och profan media.

Joakim Lundqvist använder två ord för att beskriva de två åren som gått sedan dess: smärta och nåd.

Vad är det som har varit smärtsamt?

– Som pastor lider man med fåren, och att se skakningen som många upplevde i och med detta har varit smärtsamt. Det har definitivt varit en mycket svår passage för församlingen och trosrörelsen, men jag har samtidigt sett Guds nåd som aldrig förr.

Församlingsledningen på Livets ord fick vetskap om beslutet bara veckor i förväg och Joakim beskriver det som en utmaning att bearbeta det själv, samtidigt som det skulle kommuniceras med omvärlden. I efterhand hade han önskat en längre process av bearbetning, samtal och diskussion först. En sådan hade kunnat undanröja en del oklarheter om motiven kring beslutet, tror han.

– Initialt presenterade Ulf beslutet främst utifrån ett kallelseperspektiv. Att detta var något Gud bad, nästan befallde honom att göra. I en sådan situation kan man naturligtvis inte säga så mycket. Det är ju alltid upp till var och en att pröva Guds personliga tilltal och gå på den väg man upplever att Herren leder.

På gudstjänsten den 9 mars välsignade Joakim Lundqvist Ulf och Birgitta Ekman på deras fortsatta vandring, som då fortsatt uppfattades som ett kallelsecentrerat beslut.

– Bara några dagar innan söndagen skrev jag till honom att om steget sker mer utifrån teologisk övertygelse än personlig kallelse blir problematiken större, eftersom Livets ord är och förblir en evangelisk församling.

Upplever du att de teologiska argumenten har tagit över efterhand?

– Ja, det teologiska perspektivet har definitivt stärkts under den tid som har gått. Inte minst genom deras nya bok, Den stora upptäckten, där en katolsk teologisk helhetssyn motiverar deras syn och deras resa.

Hur reagerade du på boken?

– Det som är bra är naturligtvis att de själva får berätta med egna ord om hela processen. Ulf och Birgitta stryker också gång på gång under att de älskar syskonen i Livets ord, vilket jag aldrig någonsin betvivlat, och att deras steg inte på något sätt utgått från en konflikt med församlingen.

Samtidigt reagerar Joakim Lundqvist både över de teologiska argumenten bakom beslutet och att olika kyrkofamiljer ställs emot varandra.

– Boken är ett fullt bejakande av den katolska kyrkan som den enda sanna och fullkomliga, och ett tydligt argumenterande för de exklusivt katolska doktrinerna. Till stor del motiveras beslutet genom att styrkor i den katolska kyrkofamiljen jämförs med svagheter i den evangeliska, men utan att den katolska kyrkans egna svagheter kommenteras. Detta är något jag som evangeliskt troende reagerar över.

Joakim säger att han ser varje sammanhang som en blandning av ”det gudomligt fullkomliga och det mänskligt ofullkomliga”.

– Jag är medveten om bristerna och utmaningarna i vår egen kyrkofamilj, men bejakar fullt ut vår teologi och arbetssätt, inklusive församlingsplantering, vårt sätt att bedriva mission och så vidare.

Han är noga med att betona att han tog omedelbar kontakt med Ulf Ekman efter att ha läst boken, och framförde sina åsikter och den problematik han såg.

– Jag försöker alltid leva efter principen att man inte ska säga något om en person, som man inte säger till personen. Så vi hade en öppen och respektfull dialog om bokens innehåll och våra olika perspektiv.

Han menar att polariseringen mellan katolskt och evangeliskt i boken skapar en problematik också i relation till Livets ord.

– Säger man så klart och tydligt att den kyrka jag går in i är den enda sanna, säger man naturligtvis samtidigt något om den kyrkofamilj och det sammanhang man lämnar.

– Ulf och Birgitta ser det ju säkert som fullständigt naturligt att berätta om sin nyfunna katolska tro och uppmuntra andra till att gå samma väg. Men ju mer detta sker, desto mer uppstår en naturlig spänning i relation till oss som rörelse och kyrka, eftersom vår grund är en evangelisk teologi. Däremot försvinner ingenting av den enorma tacksamhet som jag känner för det fantastiska arbete som de gjort i 30 år för vår församling, vår rörelse och för vad de fått betyda för mig personligen.

Joakim tror att resonemang som jämför den enes svagheter med den andres styrkor riskerar att motverka en enhetsprocess.

– Om vi utgår från ett sådant resonemang blir alternativen antingen lagbyte eller ökad polarisering. Jag är övertygad om att det finns en tredje väg.

Vad menar du med en tredje väg?

– För mig har Livets ords betoning på enhet alltid utgått från allt det vi har gemensamt som kristna. Detta måste vara ekumenikens grundperspektiv, som leder oss till ökad förståelse för varandra, inklusive våra olikheter.

En del menar att ni som ledarskap på Livets ord borde ha sett det här tidigare, borde ni det?

– När jag ser tillbaka på de här två åren så handlar min självkritik mer om ”hade jag kunnat räcka till för ännu fler?” och ”hade jag kunnat kommunicera på ett bättre sätt?”. Jag har många gånger ställt mig själv frågan ”kunde vi se detta komma?” och jag måste ärligt säga nej, även om frågan är naturlig.

Joakim använder en bild för att motivera sitt svar. Ulf Ekman och det övriga ledarskapet har varit på parallella resor, menar han.

– När jag kör hem från kyrkan på kvällen åker jag 30 kilometer västerut. Tekniskt sett åker jag i riktning mot Norge, men det perspektivet finns inte alls i mitt fokus. Norge är inte min slutdestination, utan Örsundsbro där jag bor, förklarar han.

Så vilken resa är det Livets ord har varit på, vad är ert Örsundsbro så att säga?

– När jag och övriga ledningen har samtalat om våra perspektiv på enhet, har vi talat om den som ett närmande till den övriga kristenheten, en resa från en ytterkant och mot mitten. Den utvecklingen har lett till att vi både fått befrukta andra och bli positivt befruktade själva. Men vi har aldrig tänkt att slutmålet skulle vara att fortsätta till ett annat land och flytta dit. Riktningen var densamma, men Ulf och Birgittas resa visade sig ha ett annat slutmål än vårt.

Finns det en samsyn i ledningen omkring detta?

– Hela vår ledning, styrelsen och pastorskollegiet står helt enade, både på vår evangeliska grund och i övertygelsen om att enhet och gemenskap mellan troende i alla kristna sammanhang är fortsatt viktigt och dyrbart.

En del menar att resan mot den katolska kyrkan pågått längre än vad som tidigare har kommunicerats, hur ser du på det?

– Jag förstår människor som ser ett etiskt dilemma här, och kan själv fundera kring att en resa går så pass långt utan att processen kommuniceras med de människor som står allra närmast. Samtidigt behöver man ställa sig motfrågan: hur gör man som ledare för en stor rörelse om man faktiskt byter teologisk uppfattning under resans gång? Så jag förstår problematiken även utifrån Ulf och Birgittas perspektiv.

Närmandet till den övriga kristenheten ser Joakim även fortsatt som något positivt, inte minst för den egna församlingens utveckling.

– Om du jämför Livets ord i dag jämfört med för 30 år sedan så står vi mycket närmare den övriga kristenheten. Jag bär en stor kärlek och respekt gentemot mina syskon i andra kristna sammanhang och samfund, både evangeliska, katolska och ortodoxa. Vi hade god kontakt redan under mina år i Ny Generation och jag värderar relationen med dem högt.

Så arbetet för större enhet är fortsatt viktigt för dig och Livets ord?

– Absolut. Men enhet för mig handlar inte om att jag blir någonting annat, utan att jag kommer så nära dig att jag kan se Jesus i dina ögon. När jag gör det, vill jag inte attackera dig längre. Livets ord kommer absolut fortsätta att sträva efter goda relationer och stärkt gemenskap mellan kristna, det är en del av vår kallelse.

Trots två år av smärta och utmaningar, som inte enbart är relaterade till Ulf Ekmans konvertering, är Joakim Lundqvist också tacksam. Han tror att bönerna har hjälpt församlingen igenom och säger att det förmodligen aldrig har betts så mycket på Livets ord som de senaste två åren.

– Många församlingar och rörelser skulle inte ha överlevt en passage av det här slaget, men tack vare Guds nåd och mångas böner ser vi Gud göra nya och stora saker. Vi har fått så många tilltal och ord som pekar framåt. Vi ser många dörrar öppnas helt övernaturligt för oss.

En sådan öppen dörr är initiativet ”Refugees welcome” (på svenska: flyktingar välkomna). Församlingen Livets ord når genom sitt arbete ut till flyktingar i både Sverige och utomlands, med social hjälp och evangeliet om Jesus.

– Redan har så många blivit frälsta och döpta. Inom kort startar vi dessutom ett nytt församlings-campus i invandratäta Gottsunda.

En annan öppen dörr handlar om den unga generationen, något som ligger Joakim Lundqvist varmt om hjärtat. När vi möter honom är han nyligen hemkommen från att ha talat på en konferens i Kairo med över 1 000 arabisktalande ungdomspastorer från länder som Uganda, Libyen, Syrien och Sudan. Joakim refererar till två tilltal från Gud under förra sommarens Europakonferens.

– Det ena var ”En ny våg av mission” och det andra ”Trons ande över nästa generation”. Orden hann knappt komma förrän dörrar vi inte hade en aning om slogs upp på vid gavel. Gud ledde oss in i helt nya möjligheter att både utveckla vårt missionsarbete och att betjäna den unga generationen med bibelundervisning.

Så, trots mycket smärta är det en tacksam pastor.

– Att se detta, mot bakgrund av det vi har gått igenom, gör en så ödmjuk och tacksam.

Som pastor lider man med fåren, och att se skakningen som många upplevde i och med detta har varit smärtsamt.
Hela vår ledning, styrelsen och pastorskollegiet står helt enade, både på vår evangeliska grund och i övertygelsen om att enhet /…/ är fortsatt viktigt och dyrbart.

Universitet vänder: Tillåter kristen närvaro

Storbritannien. Världen idag berättade nyligen om hur kristna portades från en välkomstmässa vid ett av Oxforduniversitetets college i Storbritannien. Efter svidande...