Herren har ställt sin tron i himlen, hans konungavälde omfattar allt.
Psaltaren 103:19

Världen idag

Paret Ekman blir katoliker – lämnar Livets ord

Livets ords grundare – Ulf och Birgitta Ekman – har beslutat sig för att bli katoliker och upptas i katolska kyrkan. Att de skulle lämna Livets ord beskriver de själva som "den otänkbara tanken". Men så blir det alltså. I en exklusiv intervju med Världen idag berättar de om den både långa och svåra processen, om hur synen på katoliker och katolska läror har förändrats och om deras starka attraktion till katolska kyrkan.

Nyheter · Publicerad 00:00, 9 mar 2014

Storvreta Under lång tid har det pratats om Ulf Ekmans närmande till katolska kyrkan. I femton år har han påtalat behovet av enhet, inte minst med de historiska kyrkorna, vilket har föranlett både samtal och spekulationer. När sonen – Benjamin Ekman – valde att konvertera under hösten tog diskussionen ny fart. Skulle Ulf och Birgitta Ekman gå samma väg? Och svaret på den frågan är ja. Exakt när det kommer ske behåller de för sig själva, men det blir "någon gång under våren".
Ulf och Birgitta förklarar att deras eget och sonen Benjamins beslut är oberoende av varandra. Och att de blev överraskade när sonen meddelade sitt beslut.
– Vi trodde länge att han kanske skulle förena sig med den ortodoxa kyrkan, för han har varit intresserad av och tyckt om den kyrkan. Men så ringde han oss en dag i höstas och berättade att han hade bestämt sig för att gå med i katolska kyrkan. Då blev vi faktiskt överraskade, berättar Birgitta, men tillägger att de är glada för att sonen har funnit ett andligt hem i Lund.

Någon gång under hösten beslutade Ulf och Birgitta sig för att upptas i katolska kyrkan. Även om beslutet ligger i närtid, så har processen varit lång, berättar de.
– Vi har bett, funderat, forskat, undersökt och frågat Herren under lång tid, säger Ulf.
– Ja, det är en process som pågått ända sedan millennieskiftet, berättar Birgitta.
Längtan efter enhet går ännu längre tillbaka i tiden. Ulf knyter an till en händelse i slutet av sjuttiotalet, när han sitter på en lunchrestaurang tillsammans med en studiekompis och plötsligt börjar gråta.
– Jag fick en ögonblicklig upplevelse av hur Jesus upplever att hans kyrka är splittrad. Det var som en flash, att detta inte behagar Gud och att Jesus sörjer över detta.
Upplevelsen på lunchrestaurangen försvann sedan ur minnet, men har kommit tillbaka igen de senaste tio åren, berättar han. I den process som nu har varit, har upptäckten av enhet varit väldigt central.
Ulf Ekman tar fram sin bibel och läser upp ett bibelord från Johannes 11:52, där aposteln Johannes skriver: "Ja, han [Jesus] skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn."
– I själva centrum av evangeliet ligger samlandet och förenandet. Vi använder ibland evangeliet för att splittra människor och det är jag också delaktig i. Vi gör det kanske inte av illvilja, utan för att vi lever i en väldigt splittrad värld. Men jag menar att det ligger väldigt starkt på Guds hjärta att vi ska förenas. Jesus dog för just detta.

I början av Livets ords historia uttalade Ulf Ekman ibland kritik mot katolska kyrkan och församlingen bad bland annat emot att påven skulle komma på besök till Uppsala.
– Jag skrev några kritiska artiklar, vi bad att Sverige skulle bevara sin evangeliska tro när påven skulle komma till Uppsala och jag har undervisat en del på bibelskolan om detta. Men bortsett från det, som var i ett ganska tidigt skede, så har vi inte ägnat en massa tid åt dessa frågor. Däremot har vi definitivt varit en del av den allmänna negativismen.
Ulf Ekman värjer sig mot den bild som ibland målas upp av att just han skulle ha varit särskilt kritisk.
– Det var inte en huvudfråga för oss. Kritisk var jag, på samma sätt som många andra väckelsekristna, säger han.
– Det finns ju rabiata katolikhatare och sådana har vi aldrig varit. Men vi har varit misstänksamma och även okunniga, förklarar Birgitta.

Bygger den negativa inställning många har till katolska kyrkan ofta på okunnighet, tror ni?
– Ja, det tror jag absolut, säger Birgitta. Vi utsätts ju inte så mycket för katolska kyrkans influenser i Sverige. Katolska kyrkan här uppfattade vi då som en mindre invandrarkyrka, som man inte stötte på så mycket.

De berättar om sin egen process, där fördomar har kommit på skam och där de har fått revidera sin syn på olika katolska läror. Birgitta berättar att hon närmast kände sig lurad när hon började upptäcka det som fanns i den katolska kyrkan.
– När jag upptäckte alla dessa positiva sidor så tänkte jag: Varför har ingen berättat det här? Någon måste ha undanhållit detta från mig och alla andra frikyrkliga, tänkte jag. Det har varit den ena aha-upplevelsen efter den andra när man läser. Försoningen, helande, tron på under, allt detta finns där starkt och välartikulerat och vi vet inte ens om det. Så vi har stått där och rodnat av skam när vi har upptäckt vår okunskap.
Ulf berättar att mycket av det han har kommit i kontakt med har provocerat honom och förändrat hans syn på katolska kyrkan.
– När jag läste den katolska socialläran så insåg jag att allt det jag tror på står där. När jag läste grundläggande dogmatik så insåg jag att det var saker jag alltid har trott på, men som ingen har kunnat formulera så bra.
Birgitta jämför fördomarna mot katolska kyrkan, med de fördomar de själva har utsatts för under åren på Livets ord.
– Människor på Livets ord har lidit för att andra människor har fått sina uppgifter från Aftonbladet och Expressen. Det jag började inse är att vi gör på precis samma sätt när det gäller den katolska kyrkan. Vi vet, tycker vi, vi har läst anti-katolska böcker, vi har det svart på vitt. Men i själva verket är det hörsägen.
Hon tar synen på Maria som exempel.
– Någon kanske säger till katolikerna: "Ni tillber Maria" och de tänker "Nej, det gör vi inte. Maria är en människa och vi skulle aldrig be till Maria som vi ber till Gud". Så det är inte schysst att döma en kyrka eller en rörelse på sekundära källor. Det är därför jag har sett det som angeläget att ta reda på från deras officiella skrifter vad de verkligen säger.

Att det finns vissa katolska läror som protestantiska kristna har frågor omkring är Ulf och Birgitta väl medvetna om. I höstas skrev Ulf Ekman en uppmärksammad artikel i den teologiska tidskriften Keryx, där han bland annat lyfte fram behovet av ett läroämbete, som kan fälla avgörandet vid olika tolkningar av Bibeln. Ulf menar att behovet av ett sådant ämbete är stort.
– För mig är det fullständigt obegripligt hur man kan säga att vi inte behöver något läroämbete. Om vi har fem bibelord och arton åsikter om dessa bibelord, vem avgör då? Antingen är det att mitt intellekt är bättre än ditt, att jag har läst mer än du, att jag kan övertyga bättre än du kan, att jag är mer passionerad än du är som avgör att min åsikt vinner över din åsikt. Eller också finns det ett läroämbete som säger: regelboken säger att det är så här man dömer i den här frågan.

Kan ett sådant läroämbete gestaltas även i frikyrkligheten, eller pekar det automatiskt mot påven?
– Det finns frön av detta nedlagda överallt. Guds nåd över frikyrkorna och protestantisk kristendom är fantastisk. Gud verkar ju i alla lemmar i Kristi kropp.

Men du ser påven som det yttersta uttrycket för ett sådant läroämbete?
– Ja, absolut är han det. Ja, jag tror på nödvändigheten av en yttersta instans.
I nämnda Keryx-artikel problematiserade Ulf även reformationen och beskrev den som ett "ecklesiologiskt trendbrott", där kyrkosynen förändrades i grunden. Men han menar ändå att reformationen var nödvändig.
– Det fanns ett stort behov av en reformatorisk förändring. Det som skedde var att det gick över i en protestantisk revolution, där det polariserades från båda håll. Och där sker det stora brottet. Resultatet blev att man så småningom avskaffade läroämbetet och kontinuiteten bröts väldigt tydligt. Man försökte börja om.
Ulf Ekman ser ett behov av ständig reformation, men frågar sig om det är nödvändigt att "starta om" vid varje tillfälle.
– Resultatet av omstarten vid reformationen var inte bara det vi har lärt oss – att kyrkan blev friare och bättre – utan kyrkan blev i stället mer sekulariserad och splittrad. Så småningom tunnas kyrkosynen ut och den kristna tron individualiseras.
Om reformationen resulterade i den splittring Ulf Ekman ser, så har den sedan fortsatt genom olika väckelserörelser, menar han.
– Det finns en tanke genom väckelsehistorien att man ska "dra ut" från något, för att de andra inte är tillräckligt rena. Detta har lett till den ena splittringen efter den andra. Man tänker nog att om man gör det, så renodlar man och då blir man stark. Det vi har upptäckt på vår resa är att detta inte är sant, utan att man bara blir mer begränsad.
Syftet med väckelse, eller reformation, är enligt Ulf Ekman att vitalisera hela Kristi kropp.
– Gud låter olika väckelser komma därför att han vill lyfta fram och levandegöra något och det är ju underbart. Men sedan vill han inkorporera det i Kristi kropp. När pingstväckelsen blev karismatisk väckelse och gick in i Kristi kropp på allvar, i stället för att bara vara isolerad, så blev det till välsignelse för alla samfund. Och nu har vi 120 miljoner katolska karismatiker som ett resultat av det.

Hur ser du på ett begrepp som Sola Scriptura?
– Vad många menar med Sola Scriptura i dag är att vi tror på Bibeln och där håller jag självfallet med. Man kan likaväl säga Skriftens primat, som ju betyder att vi sätter Skriften främst.

Ulf och Birgitta berättar att upptäckten av enhetens betydelse har inneburit en förändrad attityd gentemot andra kristna, och inte minst mot just katoliker.
– Upptäckten av dem och gemenskapen med dem skakade om oss och provocerade och utmanade vår egen okunnighet och våra egna fördomar, berättar Ulf.
– I kontakten med katoliker så upptäckte vi dels hur levande de är, hur duktiga de är, hur kunniga de är, hur överlåtna de är och hur starka i sin tro de är. Detta är ju någonting som väckelsekristna tycker sig ha monopol på, så för mig var det en tillnyktrande upplevelse att inse att vi inte alls har monopol på det, säger Ulf.

Ulf och Birgitta framhåller särskilt två personer som har betytt mycket för dem i den process som har varit. Den förste är biskop Anders Arborelius.
– Hans liv och hans exempel har talat högt till mig personligen, nästan sedan den dag han blev biskop i december 1999, säger Ulf. Om det är någon svensk som har betytt något för oss i den här frågan, så är det han.
Men även Wilfrid Stinissen, som nyligen flyttade hem till Herren, har spelat en viktig roll i Ulf och Birgittas beslut.
– Han har varit en härlig, härlig vän och fader att sitta och prata med, berättar Birgitta. Vi saknar honom mycket, för han hjälpte oss verkligen.
Ulf och Birgitta sammanfattar skälen till sitt beslut.
– För oss har detta varit en upptäckt på flera plan. Av levande katolska människor, stark bibliskt förankrad teologi, ett rikt gudstjänstliv, en stark mission, ett socialt patos och en etisk styrka. Detta samlat har utövat en stark attraktionskraft på oss, förklarar Ulf.

När man talar om enhet så tänker nog många på en relationell sak och inte kanske som en organisatorisk enhet. Hur ser ni på det?
– Alla kristna tycker ju om enhet, men man menar så olika saker. Det är ju väldigt bra att ha en bra relation till andra människor i olika samfund. Att komma över skiljaktigheter och sluta tjafsa. Och även om man inte kommer överens kan vi ha en försonlig och saklig inställning till varandra. Det är ju ett gott och nödvändigt arbete, men det är inte tillräckligt, menar Ulf.

Räcker det inte att vi älskar varandra?
– Så säger ju folk i dag som lever i samboförhållanden. Men Jesus har inte 20 000 fruar, han har inte heller ett samboförhållande med en, utan det finns ett konkret inre och yttre förhållande med en brud, säger Ulf.

Så det krävs en organisatorisk enhet?
– Det här går tillbaka till vilken kyrkosyn man har. Kyrkan är Kristi kropp, en strukturerad enhet. Den är konkret, den är avgränsad, den går att ta på. Den är inte ett gasmoln utan har både en yttersida och en innersida, kropp och Ande. Och kroppen syns. Jesus vandrade omkring i trettio år och syntes. På samma sätt måste kyrkan ha ett konkret uttryck. Och hur var det i början? Vi karismatiker älskar ju att säga att vi ska tillbaka till Apostlagärningarnas kristendom. Och då fanns det bara en kyrka, säger Ulf och skrattar.

En konsekvens av beslutet att upptas i katolska kyrkan är att Ulf och Birgitta lämnar Livets ord. De lämnar alla styrelseuppdrag (med undantag för att Birgitta fortsätter att arbeta med Indian Children, som hjälper fattiga barn i Indien) och går ur församlingen. Tanken på att lämna den församling de älskar har inte gjort makarna Ekmans beslut lättare.
– Det är en stor brottningskamp som har pågått i det fördolda, för vi älskar ju våra vänner i Livets ord. Och vi har ju dessutom startat det här. Att gå härifrån och gå någon annanstans, det är ju egentligen den otänkbara tanken, säger Birgitta. Vi vill inte såra någon, inte förskräcka någon och heller inte nedvärdera någon. Så det är klart att detta har varit en stor puckel på vägen.
Men övertygelsen har ändå fått dem att fatta sitt beslut.
– Vi har pratat, funderat och bett Jesus om hjälp hur vi ska göra med detta. För vi inser att vi tror på den katolska kyrkan och vi tror att den stammar från Jesus och apostlarna och då känns det ju smärtsamt att inte få vara en del av den. Vad gör man? Det har varit en period av vånda, men någon gång måste man fatta beslutet, förklarar Birgitta.

För att kunna upptas i katolska kyrkan krävs studier i katekesen. En bok som Ulf menar är "den bästa bok han läst". Studierna har Ulf och Birgitta gjort privat och det var förutsättningslöst. Det sista var viktigt, berättar de.
– När vi bestämde oss för att gå igenom undervisningen var det inte automatiskt förenat med något beslut. Vi kunde välja att göra klart alla studier och sedan säga att vi inte var intresserade, säger Ulf.
Ulf berättar att han vid varje viktigt vägskäl i livet har fått en bekräftelse, ofta genom en profetisk hälsning. Och den här gången är inget undantag.
Nyligen skickade påven en hälsning till en konferens som Kenneth Copeland höll i USA. Samma dag fick Ulf ett telefonsamtal från en predikant som just hade varit med på mötet, men som inte kände till den situation som makarna Ekman stod i.
Mannen som ringer berättar att han varit på nämnda möte och ropar sedan i telefonen: "Gud säger till mig: Det ni beslutar er för är rätt. Dit ni är på väg stämmer. Det ni känner att ni ska göra ska ni göra. Ni ska gå till katolikerna. Ni ska göra det ni har bestämt er för att göra". För Ulf och Birgitta blev detta ännu en bekräftelse på det beslut de redan hade fattat.

Vad har ni mött för reaktioner från Livets ords styrelse när ni har berättat detta?
– En reaktion. "Ja, men det har vi ju anat länge", säger Ulf och skrattar hjärtligt.
– Ulf har ju skrivit mycket som pekar åt det här hållet, i Keryxartiklar och annat, så det kanske inte är så förvånande, förklarar Birgitta.

Att en pingst-karismatisk pastor av Ulf Ekmans dignitet bestämmer sig för att upptas i katolska kyrkan hör ändå inte till vanligheterna. Tvärtom lär det vara historiskt.
Både Ulf och Birgitta är noga med att påpeka att det inte finns någon konflikt i beslutet, utan att allt sker i harmoni med församlingen Livets ord. Och att det inte primärt handlar om att ta avstånd från något, utan snarare att bejaka en kallelse.
– Det finns ingen yttre orsak för mig att lämna Livets ord, att jag skulle ha tröttnat eller att det finns en konflikt eller så. Tvärtom, jag stortrivs. Så egentligen är det jättemärkligt att ta ett sådant beslut.
– Den enda logiska orsaken till detta beslut är att Gud har talat till oss om detta och övertygat oss på djupet om att det är detta vi ska göra, säger Ulf.
– Vi har känt att vårt uppdrag efter trettio år nu är avslutat. Herren sade till oss: "Uppdraget är avslutat, men vänskapen består". Så relationen till Livets ord kommer förstås bestå så länge vi lever, men den kommer vara annorlunda naturligtvis, fortsätter han.
Att Livets ord har fått Joakim Lundqvist som pastor gör att både Ulf och Birgitta känner en frihet att gå vidare.
– Vi är så tacksamma att Gud gav församlingen pastor Joakim, som är en helhjärtad och entusiastisk pastor. Det är jätteroligt. För man vill ju ta hand om sina barn, man kan inte lämna dem, säger Birgitta.
– Men det är också viktigt att säga att Joakim inte är någon lösning för att vi ska kunna bli katoliker. Däremot kunde jag tänka klarare när Joakim väl kom. När vi hade insatt Joakim som förstepastor blev denna möjlighet tydligare, säger Ulf.

Tror ni att fler kommer att gå in i katolska kyrkan till följd av ert beslut?
– Det här är något djupt personligt för var och en, så det kan man inte spekulera i, menar Birgitta. Det här är vårt djupt genomarbetade steg och sedan får var och en leva sitt liv med Herren och ta ansvar för det.
Men de tror inte att deras beslut kommer att vara startskottet för "en lång exodus". Och de vill också poängtera att deras väg nu skiljs från Livets ords väg.
– Vi har naturligtvis inga problem med att andra i vår församling upptäcker samma sak som vi, för vi tror att det är baserat på sanningen. Men beslutet vi tar, det är vårt eget beslut och vägen vi går är vår egen väg, säger Ulf.
Samtidigt understryker de Livets ords fortsatt viktiga roll i arbetet för enhet.
– Jag tror att Livets ord har en funktion i att bryta ner fördomar och öka förståelsen för bredden i Kristi kropp. Och Livets ord har dessutom en kallelse att predika tro och missionera, säger Ulf.

Rent formellt kommer Ulf och Birgitta att tillhöra Sankt Lars katolska församling i Uppsala, men de tror själva att de kommer att röra sig i katolska miljöer både i Sverige och utomlands.
– Vi har ägnat ett antal år åt att förklara för vårt sammanhang vad katolska kyrkan är och inte är. Det ska bli underbart att förenas med detta, men samtidigt tror jag vi har en roll i att förklara hur protestanter och pingst-karismatiker tänker. Och hur Gud använder dem. Enhet bygger ju på en ömsesidig förståelse, från båda sidor, och kan man bidra till det, då är det inte så dumt, säger Ulf.

Finns det även saker som den katolska kyrkan kan lära av protestanter?
– Ja, jag tror också att man från katolskt håll ser att det finns sådant inom protestantisk kristendom som man kan bejaka och lära av. Inte minst frimodig personlig evangelisation, säger Ulf.
Ser ni en uppgift för er del i just detta?
– Vi kommer inte med hög svansföring, utan vi kommer därför att vi behöver vad Jesus har lagt i den katolska kyrkan. Jag behöver sakramenten, jag behöver läroämbetet, jag behöver påven, jag behöver den tradition som de förvaltar. Jag har behov av kyrkan för min egen frälsning. Så det är djupt personligt, förklarar Ulf.

Ulf och Birgitta Ekmans trosvandring fortsätter. För de ger inte sken av att veta exakt hur framtiden ska gestalta sig.
– Vi känner oss lite som Abraham och Sara. Gamlingarna som går till ett land som de inte riktigt känner till, säger hon och skrattar.
– Vi har fått leva hela vårt liv i tro och Gud låter oss inte leva på något annat sätt. Vi har aldrig haft någon annan trygghet än i Gud, och det är likadant nu, säger Ulf.

Lukas Berggren

 

Läs även: Ro och glädje. Joakim Lundqvist kommenterar ”Går olika vägar –men vänskapen består”

Världen tar farväl av Shimon Peres

Israel ​Israels tidigare president Shimon Peres har avlidit 93 år gammal, bekräftar hans läkare för AFP. Många världsledare – däribland USA:s president...

Kansli ska hjälpa kristna

Ungern. Orbán skapar kansli för att hjälpa förföljda kristna Ungern har inrättat ett regeringskansli som enbart ska arbeta med att stödja förföljda kristna. Kansliet får en första årsbudget på motsvarande drygt...

Trump, Hillary, Åkesson och Jesus

Siewert Öholm Det är presidentvalskampanj i USA, och det märks. Tonläget är högt och debatten mer polariserad än någonsin. Hillary mot Trump – så ser spelplanen...