Han fick se Jesus på fabriksgolvet

Uppvuxen i Svenssonmiljö i Ockelbo stod kristen tro aldrig högt på agendan. Samma ointresse för Gud kom att prägla det hem som Sven-Erik Andersson som vuxen byggde upp med hustrun Margareta. Men allt skulle förändras. Det började när svärmodern en dag blev mirakulöst helad vid ett kristet möte. Och inte nog med det, vid samma möte blev Margareta frälst.
Förvandlad och hängiven började hon inbjuda till kristna samlingar i paret Anderssons hem. Till en början såg Sven-Erik ganska positivt på den förvandling som skett med svärmor och Margareta. Händelsen gav upphov till en väckelserörelse i bygden kring byn Gammelboning där Sven-Erik, Margareta och deras barn bodde. Det hölls mycket möten, och ibland följde Sven-Erik med.

Samtidigt började något inom honom att vända sig emot det som skedde.
– Jag upplevde hur Gud sökte mig och till slut blev det jättejobbigt, förklarar Sven-Erik som alltmer drog sig undan.
– När de hade möten kunde jag ta bilen ut till skogen. Jag tänkte att nu ska jag plocka lite lingon, bara gå i skogen och få lite frid.
Men friden ville inte infinna sig. I stället började Sven-Erik bli grinig och irriterad hemma i familjen.
– Jag kunde riva sönder kristna böcker och kasta kristna kassetter, berättar han.
Denna inre kamp kom att pågå i 17 år.

Under den perioden hade Sven-Erik börjat jobba väldigt mycket, gärna på helgerna. Allt för att komma ifrån de kristna mötena och det myckna pratet om Jesus.
En lördag 1996 for han i väg till jobbet på Sandvikens järnverk. Livet var ganska tungt och mörkt och Sven-Erik mådde inte alls bra. Där han satt i bilen kände han att något började hända i hans inre. Men att släppa fram några känslor eller att gråta ut var det inte tal om.
– Jag var en person som inte kunde gråta. Man skulle inte gråta, det hade jag lärt mig. I mitt inre kändes det som pansarplåtar, förklarar han.

Just den här lördagen skulle Sven-Erik jobba ensam vid en stor ugn. Han småpratade lite med den kollega som han skulle avlösa, men önskade att han snabbt skulle gå.
Mannen gick och Sven-Erik hade fortfarande den konstiga känslan på insidan. Höll han möjligen på att bli sjuk?
Han gick mot den ena gaveln av ugnen som susade dovt och fint. Plötsligt fick han höra ett dundrande ljud.
– Det lät som åska, förklarar Sven-Erik som nu lyfte blicken mot taket.
Han tystnar tillfälligt och tårar väter två allvarliga ögon.
– Jag fick se en ljusgestalt komma ner igenom taket, fortsätter han. Gestalten kom vidare ner mot mig – det var något underbart! Han var helt vitklädd och hade vita skinande kläder, det underbaraste du kan tänka dig. Jag fick uppleva den heligaste helighet, något som jag aldrig i mitt liv upplevt förr.
Sven-Erik förstod instinktivt att det var Guds Son som uppenbarade sig för honom.
– Denne store Jesus höll fram sina händer och tittade på mig i sin underbara skepnad och jag kände hans helighet. I samma ögonblick började jag storgråta som jag aldrig tidigare gjort. Allt som jag hade varit med om sedan jag var liten, allt bara kom ut.

Sven-Erik Andersson upplevde Guds kraft så starkt att han föll ned på sina knän inför den mäktiga gestalten. Där på fabriksgolvet fick han se en film över sitt liv spelas upp. Han såg hur han hade handlat fel på olika sätt och mot olika personer. Efter denna filmvisning såg han uppåt, mot taket, och där fick han se en väg.
– På vägen gick vitklädda människor, de hade en himmelsk frid och man kände en helighet kring dem. Det var som när solen skiner en underbar sommardag. Men vad underbart, tänkte jag, så vill jag också ha det.
Sven-Erik sänkte blicken och fick då se något helt annat: en oerhört mörk väg.
– Då tänkte jag, precis så där har jag känt mig. I slutet på den vägen stod en kista utan lock. Kära nån, tänkte jag, den mörka vägen vill jag inte gå, om jag fortsätter den vägen så går jag till fördärvet.

För Sven-Erik var det uppenbart att Gud ville visa honom att den här dagen var hans vägval.
– Jag visste att jag inte kunde leva på Margaretas frälsning. Men i dag, Herre, i dag möter du mig, bad jag. Jesus bara tittade på mig. Han gav mig en sådan underbar kärlek, det sköljde över mig och jag kände hur jag fick nåd och upprättelse.
Sven-Erik minns så väl de ord han bad där han låg på sina knän: ”Nu ser jag vem du är Jesus, dig som jag har förföljt. Hur kan du komma till mig, jag som har gjort dig så illa och människor så illa?”.
Sven-Erik berättar hur Jesus svarade med att titta kärleksfullt på honom.
– Jag kände hur kärleken kom in i mig och jag grät något hejdlöst.

Efter en stund såg han hur Jesus öppnade sin mun. Sven-Erik, som tidigare hört sägas att Jesu röst är som bruset av stora vatten, fick nu se vatten komma ut från Jesus. Det sköljde över Sven-Erik så att han föll baklänges.
– Jag kände hur jag blev genomsköljd och hur jag nu blev ännu lättare.
Plötsligt upptäckte Sven-Erik att något hade hänt med hans ögon, rent fysiskt.
– Tidigare hängde alltid mina ögonlock ned så här, säger han och demonstrerar där han sitter med hustrun bredvid sig. Jag var ju alltid så deprimerad, förklarar han.
Men nu var ögonen helt öppna på ett sätt som han inte hade sett sig själv i spegeln på många år.
Där han låg på golvet såg han samtidigt hur de två vägarna och vattnet sakta försvann ur hans åsyn.
– Efteråt var det bara som ett sprakade i luften innan allt var borta, säger han.

Alltjämt gråtande, men mycket lättad, satt Sven-Erik Andersson kvar på golvet. Han upplevde hur de inre pansarplåtarna hade slagits sönder genom den enorma kärlek han mött från Jesus. Och när han reste sig upp var han som en annan människa.
– Allt det tunga, svåra och mörka i mig hade förvandlats till det underbaraste ljus. Och jag kände att jag älskade varenda människa.
I gråtblöt skjorta ringde han hem till hustrun från förmannens kontor: ”Nu har jag mött Jesus, nu har jag mött honom”, fick en förvånad Margareta höra i telefon.
Väl hemma lade han sig på sängen och fortsatte gråta. Därefter följde en dyrbar period av läkedom för äktenskapet och för hela familjen.

Bakom ett fladdrande stearinljus sitter nu Sven-Erik och tänker tillbaka på de 15 år som har gått sedan omvändelsen. Den folkskygge och tungsinte Sven-Erik är spårlöst försvunnen.
– Jag blev den jag skulle vara, summerar han, oändligt tacksam för det nya liv han fått av Gud.
Som nybliven pensionär, 65 år gammal, reser han och hustrun nu ut och vittnar om Jesus i olika församlingar. Han har också åkt med hjälpsändningar till Ukraina.
– I dag kan jag vara tillsammans med människor utan att känna mig obekväm, och jag kan hjälpa folk av hjärtat, säger han lycklig.
När Sven-Erik mötte Jesus hade människor bett intensivt för hans frälsning i många år. Och Jesus mötte honom på just det sätt som han behövde, konstaterar han.
– När jag såg vem Jesus var gav jag gärna upp mitt motstånd. Den upplevelsen gjorde att hela vår familj blev helad. Och jag fick frid i min själ.