Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

– Den dagliga bönen är ryggraden i allt som sker i S:ta Clara, säger Carl-Erik Sahlberg. Snart lämnar han Sverige för att tillsammans med hustrun Overa förestå ett barnhem i Tanzania. Foto: Arkiv

Diakonin det viktigaste

Nyheter · Publicerad 00:00, 29 okt 2012

Engagemanget för de svaga i samhället är ett av Carl-Erik Sahlbergs främsta kännetecken. På söndag håller han sin avskedsgudstjänst i S:ta Clara kyrka och snart bär det av till ett barnhem i Tanzania.

Det är söndag i den jämtländska glesbygden. En ensam pojke kör moped till kyrkan. Han är inte konfirmand, han är större än så. Ingen människa har manat på honom. Men länge har han bett till Gud i sin ensamhet med katten som enda jordisk lyssnare. Nu har han beslutat sig för att ta steget fullt ut: han skall bekänna den Gud han bett till. I kyrkan är det nattvard. Han går fram, ensam bland de fåtaliga äldre nattvardsgästerna. På vägen hem är han jublande glad, och mopeden går långt över den tillåtna hastigheten. Innan han kommer hem går han in till en granne, en av de stilla i landet, och berättar. Hon säger:
– Gud välsigne dig, pojke.

Pojken på mopeden var Carl-Erik Sahlberg. Så enkelt började hans väg till att bli en av Sveriges viktigaste andliga ledare. Vägen gick vidare till studier i Uppsala. Carl-Erik Sahlberg berättar:
– Jag upptäckte att jag hade lätt att läsa, och i Uppsala mötte jag den karismatiska förnyelsen. Jag blev prästvigd som en av de yngsta det året. Jag fick så småningom möjlighet att gå vidare i högre studier. Mitt avhandlingsämne var tidningen Dagen och då fick jag läsa in mig på Lewi Pethrus och det har präglat mig, även om jag då kom till ett stadium som de flesta doktorander upplever, när man är trött på sitt ämne. Min uppfattning är att Pethrus i de väsentliga frågorna fattade rätt beslut.

Vägen som började med mopedfärden till kyrkan fortsatte till Afrika. Carl-Erik Sahlberg berättar:
– Jag undervisade på Makumira teologiska seminarium i Tanzania. Det var en internationell miljö med lärare och studenter från många länder. Här fick jag möta den växande kyrkan. Jag minns att vi hade en kvinnlig finsk medarbetare, som inte gick i kyrkan. Jag frågade henne varför. Hon berättade att hon väntade barn och att hon var rädd att bli nedtrampad, om hon gick till kyrkan. Så var det faktiskt. Det var fullt, överfullt.

Carl-Erik Sahlberg har tänkt mycket över vad det är, som får en kyrka att växa. Han fick också tillfälle att dela med sig av vad han funnit:
– Min akademiska inriktning är kyrkohistoria. Därför var det naturligt för mig att arbeta kyrkohistoriskt, när jag fick uppdraget att skriva en prästmötesavhandling i Härnösands stift. Jag sökte i historien efter vilka faktorer det varit, som finns hos växande kyrkor.
– Bland annat undersökte jag jesuiternas missionsarbete. Jag fann att det var två aspekter, som präglade alla växande kyrkor. Det var bön och diakoni. Den kyrka växer, som söker Gud i bön. Det kan ta tid, men det bär alltid frukt, för Gud är god. Han vill det bästa för oss.
– Diakoni innebär att man vänder sig till dem, som jag vill kalla de tilltufsade. Det är bland dem Kristi kyrka börjar växa. Därför är min fråga till den församling, som vill växa: var finns de tilltufsade bland er, på er plats?

Ett annat exempel på den växande kyrkan är Cluny-rörelsen. Den uppstod i en förfallen, västerländsk kristenhet på 900-talet. Den etiska nivån i samhället hade sjunkit under lågvattenmärket. Klostren påverkades också. Kyrkan var i händerna på lokala makthavare och klaner. Då började en grupp munkar i Cluny att intensivt söka Gud i bön och att tjäna nästan i diakoni. Det tog ett sekel innan det blev påtagliga resultat, men deras vision förändrade så småningom den medeltida kyrkan. Utan dem kan man inte förstå medeltidens lösenord Libertas ecclesiae – Kyrkans frihet. Att vara fri innebär att inte vara i händerna på lokala eller internationella makthavare. Därmed är det också en frihet i förhållande till det politiskt korrekta i varje tid. Det är en frihet att tjäna Jesus och hans evangelium.

Det stora äventyret
i Carl-Erik Sahlbergs liv blev S:ta Clara. Det var alldeles oväntat att detta skulle bli en växande kyrka:
– När jag kom till S:ta Clara fanns det en liten skara, kanske trettio deltagare vid en högmässa. Min första veckomässa hade fyra deltagare. Jag fick veta att vad jag gjorde här var S:ta Claras sista chans. En biskop hade till och med föreslagit att kyrkan skulle byggas om till badhus. Vändpunkten kom genom en kvinna från Sydkorea. Hon såg situationen, och hon sade: "Ni ber för lite här." Jag svarade: "Jag kan samla medarbetarna på måndag." Hon sade: "Varför på måndag? Varför inte i morgon?" Jag blev först irriterad, men sedan insåg jag att hon hade rätt. Vi började dagen efter, och sedan har vi fortsatt. Den dagliga bönen på morgonen och eftermiddagen är ryggraden i allt som sker och har skett i S:ta Clara. Det har gått till på liknande sätt i det diakonala arbetet. En av våra vänner, en frälsningssoldat med starkt nedsatt hörsel, ville att vi skulle engagera oss för de prostituerade på Malmskillnadsgatan. Jag försökte göra klart för honom att jag varken kunde eller ville, men han uppfattade mitt nej som ett ja. Och så var vi där en kväll med kaffe och bullar, och ur de kontakterna har utvecklats ett arbete, där mycket förnedrade kvinnor har blivit upprättade.

Kan man våga tala om att man själv har nytta av att vara kristen? Carl-Erik Sahlberg svarar:
– Absolut! Jag vill peka på två aspekter. Den första är gemenskapen. En sådan gemenskap, som finns bland kristna, finns varken bland frimärkssamlare eller lumparkompisar. Den kristna gemenskapen är unik med sin värme, närhet och uthållighet. Det andra jag vill peka på är det eviga livet. Om ni får se i tidningen att Carl-Erik Sahlberg är död, så tro det inte. Jag kan inte dö. Som kristen har jag evigt liv.

Inom kort går vägen vidare till Afrika. Uppgiften som väntar där är annorlunda. Carl-Erik Sahlberg ser den redan:
– Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...