En antisemitisk affisch utanför den judiska synagogan i Rosengård. Foto: Stig-Ake Jönsson / Scanpix
”Vi borde vara tydligare”
Antisemitism nämns inte i handlingsplan
Ovillig. Otydlig. Passiv. Den borgerliga oppositionen är inte nådig i sin kritik av Malmö stads policy mot antisemitism. Men Hanna Thomé,
V-märkt kommunalråd, slår tillbaka:
– Vi har gjort en hel del, säger hon.
Det är just hatbrotten mot judar, i kombination med ett antal uttalanden av Ilmar Reepalu, socialdemokratisk ordförande i kommunstyrelsen, som gjort att Malmös rykte som en antisemitismens högborg spridits långt utanför landets gränser. Men i den 32-sidiga handlingsplan mot diskriminering som fullmäktige klubbade 2010 finns, trots detta, ordet ”antisemitism” inte ens med. Och detta är något som upprör den borgerliga oppositionen.
– Antisemitismen har en historia och en komplexitet som gör att den inte kan jämföras med något annat. Resten av världen vill lyfta fram den som en särskild form av hatbrott, men så icke i Malmö, säger moderata kommunalrådet, Anja Sonesson.
Ewa Bertz, FP-ledamot i såväl fullmäktige som kommunstyrelse, håller med:
– Jag känner inte att det i ledningen finns någon vilja att tvätta bort den stämpel vi har fått, säger hon.
Enligt Anja Sonesson har oppositionen verkligen pressat på i frågan och då inte minst sedan den famösa Davis Cup-matchen 2009. Det har bland annat handlat om att antisemitism ska ingå i alla policydokument och att ge lärarstöd inför temadagar om judehat. Men detta hittills utan framgång och utan att avslagen på de förslag som lagts har motiverats.
– De enda svar som vi har fått är att ”det ena är väl inte hemskare än det andra”, men för oss handlar det ju inte om att relativisera, säger hon, och nämner också en motion till fullmäktige om en temadag i skolorna om Raoul Wallenberg, som fullmäktige sa nej till.
På en punkt ger Hanna Thomé (V), kommunalråd med ansvar för bland annat diskrimineringsfrågor, kritikerna rätt.
– I handlingsplanen borde vi ha varit tydligare med antisemitism, säger hon, samtidigt som hon i samma andetag nämner antiziganism och anti-islamism.
– Det är viktigt att vi gör det om de grupperna känner sig tryggare.
Att Malmö stad inte skulle ha agerat mot anti-semitism tillbakavisar hon däremot bestämt, och hävdar att detta bara är ”något som i debatten används mot oss.”
I december ska en reviderad handlingsplan godkännas av fullmäktige och här ser Hanna Thomé fram mot en tydligare markering av antisemitism.
Som andra exempel på hur kommunen aktivt jobbar mot judehat, nämner hon en kommande styrgrupp för mänskliga rättigheter, som fyra gånger om året ska förse politikerna med en lägesrapport. Och hennes lista över vad man redan har gjort omfattar Förintelseminnesdagar på Stadsbiblioteket, Dialogforum, pengar till Stadsteatern för ögonblicksskildringar av Förintelsen i skolorna, samverkan med polisen i fråga om hatbrott, samarbete med Judiska församlingen och att ”ledande politiker” har gått med i kippapromenaderna.
Dessutom blir det nästa år en kraftsamling i skolorna.
– Så påståendet att vi inte bryr oss, stämmer inte för vi har verkligen lyft frågan om antisemitism, säger hon.
Men insatserna imponerar inte på Ewa Bertz:
– Aktiviteterna på biblioteket och i skolorna är inga nyheter utan har funnits länge, säger hon.
– Om det nu är så bra som Hanna Thomé påstår, hur kan det då inträffa ett nytt attentat mot Judiska församlingen? Och att de skulle ställa upp för församlingen känner jag inte igen.
Varför den politiska majoriteten – enligt hennes uppfattning – talar tyst om antisemitism har hon en egen teori om:
– Det kanske beror på att det i deras partier finns andra aktiva ”ismer”, säger hon.
