Bristen på förkunskap om kristen tro ställer församlingar inför nya utmaningar, säger Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Foto: Andreas Lalantha Jansson

Ett nåbart evangelium utmanar

– Vårt uppdrag är att i vår tid skapa rum där människor kan höra Gud tala och bli berörda av Hans kraft.
Man kan göra på olika sätt och olika tider och skilda miljöer kommer att leda till olika svar. Det säger Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

I fredagens tidning refererade Världen idag från Oktoberföreläsningarna i Uppsala, där pastorer och ledare från pingströrelsen träffas för att diskutera kyrkans utveckling och framtid. Dit var bland andra föreståndaren för Filadelfia i Stockholm, Niklas Piensoho, inbjuden, specifikt ombedd att ställa frågor som manar till eftertanke och bidra till samtal.
Men efter att flera personer som närvarade på pastorsdagarna har hört av sig till Världen idag för att de inte kände igen sig i referatet, förtydligar Niklas Piensoho vad han menade.
Piensoho berättar, när han och Världen idag talas vid i början av veckan, att han fått både förklara och försvara tidningscitaten som lösryckta ur sitt sammanhang gav intrycket att han skulle vara emot förbön, nattvard, dop, lovsång och tillbedjan.
– Nej, jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen, säger han. Jag vill förstås inte sopa undan dessa moment. Snarare slå vakt om dem eftersom de är tydligt rotade i Bibeln. Frågan som jag ställde då och ställer nu är bara i vilka rum vi ska använda dessa inslag och på vilket sätt.

Niklas Piensoho målar upp en bild av Sverige som man kanske inte reflekterar över tillräckligt.
Fram till 1919 fick varje svensk skolelev tio timmar bibelundervisning i veckan. Den nya skollagen halverade bibeltiden och lyfte ut Luthers katekes som lärobok. Morgonbön och  psalmer fanns dock fortfarande med. På sextiotalet försvann även det. Det är i början av 1900-talet som den gängse gudstjänstordningen sätts. Förutsättningarna att nå fram till den vanlige svensken har i grunden förändrats när även den ytligaste bibelkunskapen försvunnit.
– ”I min faders hus finns många rum” sade Jesus. Så behöver vi tänka om församlingens arbete i dag. Det behövs flera olika rum för att evangeliet ska bli tillgängligt i sin fulla kraft. Gamla rum kan behöva möbleras om och nya rum kan behöva komma till för att människor ska upptäcka evangeliet och komma till tro, resonerar Niklas Piensoho.

Bibelkunskapen är nästan obefintlig. Men den andliga sökandet finns där.
– Det pågår en process i många av våra församlingar där söndagens gudstjänst blir alltmer offentlig. Nya människor börjar delta i gudstjänsten som ett uttryck för andlig längtan.
Man har ännu inte en personlig tro men man är nyfiken och intresserad.
– I Filadelfiakyrkan händer det ganska ofta att människor kommer till tro i samband med församlingens huvudgudstjänst. Församlingens huvudgudstjänst har blivit det väckelsemötet en gång var, säger Niklas Piensoho.
Vad betyder det när man inte längre kan ta för givet att människor vet vad nattvard, dop och förbön är? Borde det påverka gudstjänsten utformning när allt fler vet allt mindre?
– Människan har ett genuint behov av riter, handlingar som man genomför på samma sätt vid bestämda tider för att markera betydelsefulla händelser, säger han.

För att en rit ska bli meningsfull och fylla sin funktion är förutsättningen att man har kunskap om de händelser riten återspeglar.
Niklas Piensoho konstaterar att man i familjen till exempel har bestämda ”riter” i samband med födelsedagar och högtider.
– Kyrkan har alltid använt olika riter för att förstärka evangeliet. Några få av dessa riter är instiftade av Jesus medan andra har uppstått av sig själva i olika kyrkliga kulturer, konstaterar Piensoho.
– I frikyrkan har vi haft en tendens att ritualisera sånger, kläder eller speciella gudstjänstordningar. Det har inte sitt ursprung i Bibeln, men de är ett uttryck för vårt behov av riter, upprepade ordningar som återbekräftar våra andliga upplevelser och stärker vår tro.

Gott så. Men vågar vi utmana tanken att fundera över hur vi förhåller oss till de rituella dragen i gudstjänsterna? Niklas Piensoho funderar högt.
– Tillmäter vi fel saker för stor betydelse? Har vi gjort riter av det som en gång var kommunikation? säger han och sätter sig i den gudstjänstovanes situation.
– Samtidigt som riten har en enorm kraft för den invigde, kan den vara svårtolkad och exkluderande för den ovane. I Filadelfia har vi i dag valt att lyfta fram kommunikation och gemenskap mer än de rituella inslagen i gudstjänsten. Jag tror att de flesta människor har lättare för muntlig kommunikation och för ett vänligt handslag än rituella moment. Tröskeln in i den kristna församlingen blir lägre och evangeliet blir tydligare, säger han.

Men det handlar inte om att skapa ett strömlinjeformat förflackat budskap som strycker medhårs. Kraften i det urgamla evangeliet och sältan i Jesu utmaningar måste vara där.
– Jag är övertygad om att kristen förkunnelse är mer än information, och kristen gemenskap är mer än trevlighet. När Guds ord förkunnas i Andens kraft är det ett levande ord som förmår föda människor på nytt. Och när två eller tre är församlade i Jesus namn är Guds närvaro påtaglig. Det finns en gudomlig dimension i både kommunikationen och gemenskapen och det har vi lättare att få moderna människor att ta till sig.
Tanken är obekväm att våga ifrågasätta våra invanda gudstjänstordningar. Men Niklas Piensoho vill utmana.
– Hur ser samtalet ut i er ledning när det gäller gudstjänstens utformning och inriktning? Vem är gudstjänsten till för och hur märks det? Den största faran är att inte reflektera alls eller att hävda att riterna fungerar oberoende av människors tro och Guds ord. Eller ännu värre: Att hävda att riternas obegriplighet är en del av evangeliets anstöt. Rit utan teologi och Guds ord blir ren magi, eller schamanism, säger han.

Förbön, nattvard, dop, lovsång och tillbedjan ska inte sopas bort, snarare slås vakt om.
– Frågan är bara i vilka rum vi ska använda dessa inslag och på vilket sätt? För att göra dessa upplevelser tillgängliga för nya människor i en offentlig gudstjänst måste vi bli mycket bättre på att förklara oss. Vi kan inte ta för givet att alla besökare har en kristen förförståelse eller att man vet vad lovsång och förbön är, säger Niklas Piensoho och exemplifierar.
– För några år sedan frågade en ovan kyrkobesökare vad vi menade med lovsång. ”Är det sånger man sjunger när man har lov?” I den miljön arbetar vi i centrala Stockholm. Vi vill att nya människor ska få en chans att smaka på Guds kraft i både förbön och lovsång i Filadelfia. Därför försöker vi hela tiden hitta ord och uttryckssätt som gör lovsången, förbönen och undervisningen så tillgänglig som möjligt för ovana kyrkobesökare. Vi har inrett församlingens huvudgudstjänst som ett ”modernt väckelsemöte”.

Utifrån tanken på gudstjänsten som ett väckelsemöte har Filadelfiakyrkan i Stockholm valt att lyfta fram och tydliggöra dopet i söndagens gudstjänst, eftersom dopet är en starkt förkunnande rit som är mycket kommunikativ. Av samma skäl har de valt att flytta nattvarden från söndagens gudstjänst och i stället fira den i hemgrupper och på församlingskvällar.
– Vi ser inte nattvarden som evangelisation utan som ett uttryck för lärjungaskap och överlåtelse som förutsätter tro och att man har en grundläggande kunskap om Jesus. Vi försöker också förklara både lovsång och bön för att ge människor en chans att kunna delta och pröva sig fram, säger han.

Något facit vill dock Niklas Piensoho inte vara.
– Min tanke är inte att säga att något är rätt och annat är fel. Man kan göra på olika sätt och olika tider och skilda miljöer kommer att leda till olika svar. Det som är avgörande för mig är att vi för samtal och att vi reflekterar över det vi gör.
– Jag tror att en kristendom som betonar Guds närvaro och Guds tilltal i vardagen har en stark attraktionskraft på människor i dag. Vårt uppdrag är att i vår tid skapa rum där människor kan höra Gud tala och bli berörda av hans kraft.


LÄS ÄVEN
• Gudstjänsten i fokus på pingstdagar i Uppsala