”Det drabbar dem som sitter i kyrkbänken”
Det som under alla år hört hemma i syndabekännelsen hamnar nu i stället i trosbekännelsen.
Det säger Håkan Sunnliden, präst i Värnamo, som menar att Åke Roxberg tvingar kyrkobesökare att ta ställning i en fråga de själva inte valt.
Håkan Sunnliden är kritisk till det val som hans stiftskollega har gjort.
– Det är ju en fråga om lämplighet och lojalitet. Och jag tycker att det är klart olämpligt, säger Sunnliden till Världenidag.
– Det drabbar dem som sitter i kyrkbänken. De tvingas ta ställning. Det som under alla år hört hemma i syndabekännelsen och själavård har nu i stället hamnat i trosbekännelsen. Det är där det olämpliga inträffar, säger Håkan Sunnliden.
Dag Sandahl, komminister i Nordölands församling, menar att diskrimineringsombudsmannens tolkning av situationen inte stämmer.
– DO har förstås fel. Vad saken gäller är det löfte prästen gav vid prästvigningen, säger Sandahl. Det är Åke Roxberg som har fått prästbrevet och inte Ann-Christine.
– Om en Ann-Christine uppträder som kyrkoherde, finns det de facto inte en sådan präst i Svenska kyrkan och kyrkoherde är hon då rakt inte, säger Sandahl.
Sandahl får mothugg av Fredrik Nilsson Björner, kyrkojurist på kyrkorättsavdelningen vid Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Några regler kring just namnet och prästlöftet finns inte.
– Namnet är visserligen en identifiaktionsmarkör, men det ska ses som att det är personen som blir prästvigd och inte något som är bundet till vad som står i matrikeln, säger Björner till Världen idag.
Fallet är unikt. Det menar Oloph Bexell, professor i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet och expert på kyrkorätt.
– Det är en sådan främmande materia för kyrkorätten att det inte går att hitta någon exakt paragraf om sådant här, säger han till Världen idag.
– Grundfrågan är att han klär ut sig och förställer sig och inte är den person han i botten är. Det är ju där problemet ligger, att prästen i fråga förställer sig, och detta även under själva sakramentutövningen.
Bexell menar att det strider mot sanningskravet som måste prägla varje prästs agerande. Det kan bemötas i det här fallet med att Roxberg är sann mot sig själv, men det räcker inte med det. Frågan är om en människa kan ha förtroende i livets djupaste frågor för någon som uppträder under skiftande identiteter, menar Bexell och utvecklar:
– Skulle till exempel en låg- eller mellanstadielärare som möter sin klass varje dag ömsom kunna uppträda som man och ömsom som kvinna? frågar sig Bexell.
– Det handlar om själavård, att människor ska våga blotta sitt innersta inför en präst. Då måste det vara alldeles tydligt och säkert vem man talar med. Själavård är inget rollspel.
Kyrkorätten talar om att en präst måste vara behörig att utföra sin tjänst. Anser inte domkapitlet det så kan denne stängas av och i förlängningen fråntas sitt ämbete om personen i fråga inte ändrar på sig.
Vad innebär det?
– Den främsta punkten för obehörighet är att man övergivit Svenska kyrkans lära. Kyrkoordningen talar sedan inte bara om att man inte få bryta sina prästlöften och tystnadsplikten utan också om att man inte genom sitt levnadssätt påtagligt får skada det anseende som en präst bör ha, konstaterar Bexell.
– Det kan förekomma olika skäl att en prästs privatliv har lett till att domkapitlet gripit in och funnit att detta inte motsvarat vad människor kan förvänta av en präst. I prästlöften lovar man att leva sitt liv så att "Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd"
Fallet är också en själavårdsfråga.
– Domkapitlet har naturligtvis möjlighet att ingripa om det finner att prästen genom sitt leverne inte motsvarar kyrkans förväntningar, om församlingslivet skadas. Om domkapitlet skulle ta strid med diskrimineringsombudsmannen menar han är svårt att svara på.
