Politisk jordbävning i Holland
Tänk dig att det svenska socialdemokratiska partiet skulle få färre än tio procent av rösterna i ett riksdagsval och flyttas ned till positionen från största parti till att bara vara det femte i storleksordning.
Fullt berättigat skulle detta beskrivas som en politisk jordbävning, som slutet på en epok och politisk era.
Detta är precis vad som just nu utspelas – dock i ett annat europeiskt land, för en annan politisk rörelse.
Ändå blir det knappast några artikel om denna dramatiska händelseutveckling i vare sig internationell eller svensk press.
I onsdags gick medborgarna i Nederländerna till valurnorna. För den under 1900-talet tidigare närmast statsbärande kristdemokratin, bestående länge av flera partier och där tre av dessa gick samman 1980 till Kristdemokratiska apellen, CDA, handlade det om att revansch.
I maj månad tog riksdagsgruppens ordförande Sybrand van Haersma Buma, från en adlig familj av borgmästare i södra Nederländerna, över partiledarskapet efter att i medlemsomröstningen fått 51,4 procent av rösterna i konkurrens med fem andra medtävlande.
Nu skulle den nedåtgående trenden brytas, tidigare väljare vinnas tillbaka och valresultatet från 2010, då partiet halverades från 41 till 21 av de totalt 150 mandaten i andra kammaren, läggas bakom sig som en historisk parantes.
Nu gick det långt ifrån så.
När CDA:s folkvalda återvänder denna gång till Zwede kamer, andra kammaren, i parlamentsbyggnaden i charmiga huvudstaden Den Haag är man inte fler än 13 folkvalda som tar plats, med andra ord ytterligare åtta färre.
Dessa 13 mandat ska jämföras med en riksdagsgrupp på 44-54 ledamöter stark för Kristdemokratiska appellen under 1980-talet, då den populärare partiledaren och premiärministern Ruud Lubbers, förde partiet i grön riktning.
Den tidens väljarnivå var i sin tur ändå betydligt mer beskedlig än vad de tre partier – som bildade CDA 1980 – fick tillsammans i exempelvis valet 1963. Då röstade totalt 51 procent av holländarna kristdemokratiskt och 76 av de totalt 150 mandaten gick till de tre partierna: Katolska folkpartiet, KVP, vann 50 platser, världens äldsta kristdemokratiska parti, det protestantiskt reformerta Anti-revolutionära partiet, ARP, fick 13 mandat, och det ursprungligen mer högerinriktade och överklasspräglade utbrytarpartiet ur ARP, Kristligt-historiska unionen, CHU, likaledes 13 platser.
Men det var då det.
Under 1960-talet tog en omfattande och djuplodande sekularisering fart av det holländska samhället. Med återverkningar på det parlamentariska livet och partistrukturen inledde de mer vänsterinriktade krafterna inom samtliga tre kristdemokratiska partier, framför allt de protestantiska ARP och CHU, att överge sitt politiska hem och bildade 1968 Radikala partiet.
Man definierade sig inte längre som ett parti på kristet-socialt politiskt tänkande, utan som en vänsterrörelse med Arbetarpartiet, PvdA, som de nybildade radikalerna främst sökte samverkan med, inte den kristdemokrati man precis lämnat.
Händelsen utlöste en kedja av reaktioner inom samtliga tre kristdemokratiska partier med krav på ökad samverkan och slutmålet en ren partisammanslagning. Detta förverkligades alltså 1980 då Kristdemokratiska appellen, CDA, bildades och KVP, ARP och CHU formellt avvecklades som egna politiska rörelser.
När vi nu skriver september 2012 lyckas inte CDA samla fler än 8,8 procent av de röstande, en tillbakagång med ytterligare 5,2 procent jämfört med den tidigare historiska bottennoteringen för bara två år sedan.
Partiet är med andra ord nere på en historisk bottennivå som ingen kunde föreställa sig tidigare. Frågan som ställs i det politiska Nederländerna är om det finns en gräns överhuvud taget för hur lågt väljarstödet för partiet kan falla till.
Ytterligare två andra tydligt kristligt präglade politiska partier finns i det nederländska parlamentet, Kristna unionen, CU, och Reformerta samhällspartiet, SGP, det senare aldrig i regeringsställning.
Kristdemokratiska appellens fortsatta utförsbacke har dock inte lett till en överflyttning av preferenserna till dessa partier i någon större utsträckning.
Kristna unionen CU, i en koalitionsregering med Kristdemokratiska appellen CDA och Arbetarpartiet PvdA åren 2006-2010, höll sina fem platser, men backade marginellt från 3,3 till 3,1 procent.
För SGP:s del, aldrig i regeringsställning för att inte kompromissa bort sina övertygelser, kunde man notera en viss ökning – från 1,7 till 2,1 procent, med oförändrat fyra folkvalda.
CDA:s genomklappning gör dock att ingen längre kan rygga tillbaka för det faktum att hela den politiska kristdemokratins framtid står på spel i Nederländerna, trots att man fortfarande är det medlemsmässigt största partiet med cirka 60 000 anslutna.
Inte bara Benelux folkrikaste land med 16 miljoner invånare berörs. I långa loppet lär CDA-kristdemokratins bottendjupa kris få återverkningar för den politiska kartan för en vidare region, för hela Europa – i mer sekulär riktning, längre från den västerländska kristna kulturens djupa rotverk och rika källflöden.
