Representanter från Personskadeförbundet, RTP, Delaktighet handlingskraft rörelsefrihet, DHR, Neurologiskt handikappades riksförbund, NHR, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdoma RBU och Förbundet Sveriges Dövblinda FSDB samlades utanför Rosenbad för att dela ut flygplad till tjänstemän och politiker. Foto: Eva Janzon
De vill ha tillgänglighet för alla
Envishet är bara förnamnet. Varje torsdag i 39 veckor har representanter för den svenska funktionshinderrörelsen samlats utanför Rosenbad för att dela ut flygblad till statsråden på väg in till veckans regeringssammanträde, samt tjänstemän på väg till sin arbetsplats.
Maria Johansson, DHR, delar ut dagens sista flygblad till Erik Ullenhag (FP), minister i arbetsmarknadsdepartementet och ansvarig för diskrimineringsfrågor. Foto: Eva Janzon
- Vi tröttnar inte. Vi väntar här tills det händer något, säger Per Degsell, ordförande i Riksförbundt för dövbluinda i Sverige.
"657 dagar har vi väntat" står det på flygbladen som han och ytterligare tio personer delar ut denna soliga och höstkyliga torsdagsmorgon. Så lång tid har det gått sedan remisstiden gick ut för utredningen "Bortom fagert tal" - den fjärde i rad som rekommenderat att göra bristande tillgänglighet till en diskrimineringsgrund i lagstiftningen.
Men regeringen drar sig för kostnaderna som förknippas med en så stor lagändring, och vill se över förslaget ytterligare.
Senast i juni i år uppmanade riskdagen regeringen att skynda på arbetet. Och inom funktionshinderrörelsen ser man det som att regeringen i onödan förhalar i en fråga som för länge sedan borde slutat att handla om prislappar.
- På ett sätt är det konstigt att man är så tveksam och gör detta till en ekomomisk fråga. För till största delen handlar det om att leva upp till det som redan sägs på olika sätt i annan lagstiftning, och som i grunden är minimikrav.
Det säger Maria Johansson, förbundsordförande i DHR, den organisation som tog intiativ till Torsdagsaktionen. Initialerna står sedan 2009 inte längre för De handkappades riksförbund, utan uttyds Delaktighet - Handlingskraft - Rörelsefrihet.
Samma år, i mitten av januari 2009,trädde FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i kraft i Sverige.
Ett steg som var betydelsefullt, men som enligt Maria Johansson ännu inte lett till kännbara förbättringar för de uppemot 1,5 miljoner svenskar som har någon form av funktionsnedsättning.
- Vi behöver ett politiskt ställningstagande för ett samhälle som utgår från den mänskliga mångfalden. Det är varken smart, hållbart eller rättvist att inte inkludera människor, säger hon, och berättar om hur det ändå sker i dag, trots de lagar och regler som ska försäkra oss om motsatsen.
- När staten avreglerade tågtrafiken hade man ett utmärkt tillfälle att avkräva alla operatörer att köra med tåg som inte diskriminierar, ett krav jag menar man utifrån det ansvar som konventionen ålägger staterna borde ha ställt. Men det gjorde man inte. Bortsett från de problem som många hört talas med liftar ur funktion de senaste vintrarnam så finns det inte ens rullstolsplatser på alla avgångar. För oss är det ett tydligt exempel på att staten/regeringen inte gjort allt man kunnat.
Långt ifrån alla nybyggnationer följer de regler som finns om tillgänglighet och användbarhet. I Liljeholmsgallerian i Stockholm stoppas personer som använder rullstol eller rollator av trappsteg, i strid med gällande bestämmelser. Och i bostadsområdet Annedal har man byggt hela fem trappsteg vid entrén till några av de nya husen.
- Den största förändringen de senaste åren när det gäller den fysiska tillgängligheten är att det på många håll blivit enklare att ta sig fram utomhus i gatumiljön, eftersom man avfasat trottoarkanterna vid övergångsställen säger Maria Johansson.
- Men min bedömning är att när det gäller näringsställen har max 10 procent åtgärdats. Det finns affärsgator som det inte ens är någon idé att besöka. På Biblioteksgatan i Stockholm är det endast två av 35 butiker som har plant insteg. Övriga har trappsteg in och jag skulle säga att minst två tredjedelar av dessa handlar om så kallade enkelt avhjälpta hinder som redan skulle tagits bort.
Än värre är naturligtvis att hälften av landets grund- och gymnasieskolor har brister i tillgängligheten. Och den verkligt stora konsekvensen, menar Maria Johansson, ser man på arbetsmarknaden. Även om hon är noga med att påpeka att ett område där lagstiftningen redan i dag ställer krav på så kallade skäliga stöd- och anpassningsåtgärder, är just när det kommer till arbetsgivares ansvar.
Arbetslösheten bland människor med nedsatt rörelseförmåga, som DHR samlar, är skyhöga 50 procent, trots att andelen med eftergymnasial utbildning är lika hög som bland befolkningen i stort. Endast fyra av tio personer i arbetsför ålder har jobb, och av dessa har bara en enda ett arbete utan att det handlar om en subventionerad anställning.
- Om vi hade byggt ett Sverige som vi sagt att vi ville bygga det, i enlighet med lagstiftning som vi haft i decennier, är jag övertygad om att vi inte haft samma stora skillnader inom sysselsättningsnivåerna som vi har i dag, säger hon.
- För om man inte har gått i samma skola som den som använder rullstol, inte träffat på varandra i restauranger, affärer eller föreningslivet, så är det inte konstigt att steget till att anställa någon som inte är helt lik en själv är något lägre.
Allteftersom klockan vandrar fram mellan 8 och 9 försvinner de 150 lappar som DHR och de övriga tio organisationerna bakom Torsdagsaktionen låtit trycka upp. En av de allra sista delas ut till Erik Ullenhag (FP), minister i arbetsmarknadsdepartementet och ansvarig för diskrimineringsfrågor. Han är ansvarig för frågan och en av dem som uttalat sig för ett tillägg i diskrimineringslagen.
Många hastar förbi, eller kommer i bil. Men att Torsdagsaktionen sätter spår i den politiska debatten ser alla som läser riksdagens protokoll. Så snart det handlar om tillgänlighetsfrågor nämns det envisa gänget vid Strömmen, som vägrar att göra sig osynliga för de politiker som beslutar om deras vardag och arbetsliv.
- Om det nu är så självklart, vilket många politiker säger, att vi ska ha ett tillgängligt Sverige, varför slår man inte näven i bordet mot alla som bygger fel, mot allmänna kommunikationer som utestänger eller mot att människor utestängs från att kommunicera och ta del av information? Även om det kostar, kostar det mer att låta bli. Det kostar att göra om och det kostar att utestänga.
I Norge infördes för några år sedan en liknande diskrimineringslagstiftning som den som nu är på tal i Sverige. Där har man inte sett de omfattande kostnadsökningar som målats av upp av Statskontoret.
I USA finns sedan 21 år tillbaka särskild lag för tillgänglighet, Americans with Disabilities Act.
- Det handlar om människovärde och männsikosyn, säger Maria Johansson innan hon bryter upp från vakthållningen vid Rosenbad.
