Davud Ahmemdzade bröt med familjens tradition och förväntningar när han valde bort en framtid som religiös mulla och självplågande fakir. Lycklig berättar han om sitt nya liv med Jesus och hur han nu också har försonats med sin pappa. - När jag förlät pappa kom en sådan frid i mig. Det var så mycket agg och hat som bara rann av. Förlåtelsen är en sådan frihet, säger Davud. Foto: Samuel Stoor, Dream Big

Davud fann frihet bortom islam och världslig lockelse

Mullans son blev Jesuskille

Davud skulle ha blivit mulla och fakir, men hamnade i kriminalitet. I sitt djupaste mörker mötte han Jesus och det förändrade allt.

Familjen var muslimsk och pappan religiös ledare, en mulla med specialkunskaper som fakir.
– Han stoppade vassa spetsar i huden, gick på krossat glas och åt glas. Jag har också ett foto på min far där han har fyra knivar i huvudet, säger Davud och visar dramatiskt med händerna.
Davud betonar att seden inte påbjuds i Koranen, men omnämns i den muslimska traditionen Sunna.
– Man gör detta för att övertyga andra om att det man tror på är hållbart, förklarar han.
Pappan var också politiskt aktiv i ett kurdiskt parti, vilket orsakade problem. Slutligen fick man fly, först från Iran till Turkiet, och sedan till Finland.

23-årige Davud Ahmemdzade talar i dag vacker finlandssvenska och har en vänlig framtoning.
Annat var det för tio år sedan. Då var Davud ett socialt problemelement i den finska staden Vasa.
Dit hade familjen kommit 1994. Sexårige Davud hade då häpnat över hur pappans religiösa engagemang – efter 20 år som mulla – plötsligt hade svalnat. Däremot pressade han sonen att bli en god muslim. Liknande förväntningar kom från mammans släkt.
Och varför inte? Davud trodde ju att det fanns en Gud, något större, något övernaturligt.
Som tioåring blev Davud därför en aktiv muslim i sitt nya nordiska hemland.
– I tre år bad jag fem gånger om dagen och jag studerade Koranen på arabiska, persiska och svenska, berättar han.

13 år gammal kom Davud till en återvändsgränd i sin religiösa strävan.
– Jag försökte få kontakt med Gud och leva heligt, men jag fick inget ut av det.
Davud började nu läsa historia, om Mohammed och Koranen. Men frågetecknen hopade sig.
I skolan hade han hört talas om Jesus. Men han var den siste som Davud skulle vända sig till.
– Min syn på kristendomen var att de hatade oss muslimer, det hade jag fått lära mig, berättar Davud, som i hemlighet ändå började låna kristna böcker på biblioteket.
– Jag var så otroligt desperat efter att få en relation med Gud, förklarar han.

Samtidigt utspelades en tragedi hemma i Davuds familj.
– Det var rent ut sagt krig hemma varje kväll, säger han med en grimas av smärta.
Davud fick nu veta att även hans mamma hade druckit gift och ätit krossat glas i Iran – under tryck av sin make och av sin egen pappa.
– I det nya hemlandet vågade mamma nu visa vad hon kände inför allt hon hade utsatts för tidigare, menar Davud.
Själv vände han allt detta mot islam, och drog slutsatsen att han inte längre ville vara muslim.
– Samtidigt
fanns något i mig som sa att det måste finnas en Gud som är kärleksfull och älskar oss.

I denna veva fick Davuds skola besök av en clown och tillika känd barnevangelist, Mårten Sträng. Davud fängslades av hans skickliga trumspel och sökte upp Mårten efter showen.
Denne fick hjärta för Davud och såg hur han brann för rytmer. Snart började den iranske invandrarpojken resa runt och uppträda tillsammans med clownevangelisten.
Davud berättade också för Mårten hur han misslyckats med att få kontakt med Allah. "Du kan väl pröva Jesus", föreslog Mårten och Davud prövade.
"Jesus, om du finns så vill jag ha kontakt med dig", bad han. Bönen var uppriktig, men det var ingen omvändelsebön. Det var Davud inte redo för. Men den enkla bönen till Jesus hade gett honom mersmak.
– Det var en sån otrolig frihet att jag fick be vad jag ville. Det ledde till att jag ville be på kvällarna, jag bad Gud välsigna min natt, att jag skulle få goda drömmar, och jag välsignade min mamma och pappa. Denna frihet lockade mig till Jesus. Det var en sådan frihet! upprepar han.

Han började nu besöka ungdomsmöten i Pingstförsamlingen. Davud förstod inte riktigt vad som sades i bibelstudierna, men såg det som ett skönt avbrott från grälen i hemmet.
Hans arbetslösa pappa hade alkoholproblem och Davud har hemska minnen av hur han misshandlade mamman.
–Vi blev instängda i våra rum och fick höra hur mamma fick stryk av pappa. Där satt vi, grät och ropade och kunde inte göra något.
Frustrationen och vreden växte på insidan. När pappan flyttade i väg till England bröt Davud kontakten med honom för gott.

14-årige Davud började nu dras av världens lockelser, och fastnade snart i ett destruktivt gängliv.
Den storvuxne Davud hamnade ofta i slagsmål.
– De aggressioner jag bar inom mig lät jag gå ut över andra, förklarar han.
Snart bröt han helt med Pingstkyrkan, i stället levde han ett kriminellt liv med misshandel och rättegångar.
– Jag ville få respekt, ära och makt. Och det fick jag. Jag hade tjejer, snygga kläder och jag var cool. Men på insidan mådde jag jättedåligt.

I 15-16 årsåldern fick Davud självmordstankar. Med stora skulder, skolproblem och en mamma som mådde dåligt var det mesta nattsvart. Han gick ut i skogen och ropade av all kraft: "Om du finns Gud så svara mig nu".
– Plötsligt kände jag en sån frid, han kom verkligen nära mig och jag kände hans ord inom mig: "Lämna allt och följ mig. Hos mig får du frid."
En kort tid senare tog Davud sitt beslut. Han tänkte lämna allt och följa Jesus – 100 procent!
– Jag insåg att jag skulle förlora alla mina vänner. Jag visste också att jag inte skulle få supa, röka hasch eller slå någon mer. Men jag litade fullständigt på hans ord att lämna allt och följa honom.
Davuds beslut att låta döpa sig till Kristus var svårsmält för släkten, som förklarade sig redo att bryta kontakten med Davud. Men den 17-årige ynglingen lät döpa sig och hoten visade sig vara tomma.

Omvändelsen till Jesus hade för första gången gett honom en riktig frid på insidan. Samtidigt började en process där han fick ta itu med kantigheter i sitt eget liv. Som ett olöst problem kvarstod länge hans brustna relation med pappan. Under flera år hade de inte träffats alls och när pappan ett par gånger hade sökt att få kontakt, hade Davud vägrat.
I somras beslöt han slutligen att resa till England för att bryta dödläget.
Pappan undrade förstås vad som hade fått hans son att söka upp honom. "Det är Jesus, jag vill se på dig med de ögon som Jesus ser på dig", kom sonens svar. "Jag vill förlåta dig, jag vill glömma allt som hänt, jag vill börja om på nytt", fortsatte Davud.
– Pappa blev jätteglad, säger Davud och lyser av glädje.
– När jag förlät pappa kom en sådan frid i mig. Det var så mycket agg och hat som bara rann av. Förlåtelsen är en sån frihet, en sån frihet, understryker han.

Till yrket är Davud musiker men just nu läser han på Livets ords bibelskola i Uppsala.
Lycklig berättar han att även hans mamma nu har tagit emot Jesus.
– Hon såg förvandlingen i mitt liv, hur hennes arga son blev så kärleksfull, säger han om sig själv.
Den unge mannens blick skiftar plötsligt till allvar.
– Alla som läser detta ska veta att det finns ingenting, ingenting som Gud inte kan förlåta. Om du bestämmer dig för att ge allting till honom så kommer han att förvandla dig. Det är inte kört, det finns hopp!

Jonas Adolfsson