I 25-åringens hemförsamling i Linköping var man på onsdagskvällen samlade till tacksägelsemöte. Foto: Samuel Björk
Bönemöte blev tacksägelsemöte efter beskedet om 25-åringens frihet
Ett 40-tal personer hade på onsdagskvällen samlats till det som först var tänkt som ett bönemöte i den tidigare försvunne 25-årige mannens hemförsamling i Linköping.
Efter beskedet om han blivit fri på onsdagseftermiddagen var det ingen tvekan om temaändringen: Nu var det dags för tacksägelse i kyrkan.
LINKÖPING Den 25-årige studenten från Linköping, som försvann från sin studentbostad i Uppsala under mellandagarna, hittades på onsdagen välbehållen och vid liv.
För 25-åringens hemförsamling i Linköping, som engagerat sig i bön för mannens välbefinnande och att han skulle komma till rätta, var det naturligt att i stället för att samlas till förbönsgudstjänst, som man gjort varje kväll tidigare i veckan, nu mötas upp till ett tacksägelsemöte.
– Det lönar sig att be, hälsade pastorn de 40-talet deltagarna på onsdagskvällen.
Och gensvaret lät inte vänta på sig.
I lovsånger och i bön tackade församlingen Gud för den lyckliga utgången i situationen som inte bara engagerat 25-åringens hemförsamling, utan även tusentals människor i den grupp som startades på Facebook där man uppmanade till bön för att 25-åringen skulle komma till rätta.
På onsdagskvällen i Linköpingsförsamlingen fanns ändå plats för förbön. För förövarna.
– Vi ber att de ska hitta en väg bort från kriminaliteten, bad en av församlingsledarna.
När Världen idag efter mötet talar med församlingens pastor är han mycket berörd över bönesvaret som 25-åringens familj och församlingen fått vara med om.
– Det har varit så härligt att se engagemanget och uppriktigheten i bön hos alla som varit med och bett på kvällarna, att sen mötas av det här beskedet är fantastiskt.
Har det här ändrat din syn på bönens kraft?
– Nej, det har det inte. Snarare har den bekräftats, säger pastorn.
– När man hamnar i pressade situationer så finns det bara en naturlig väg att gå och det är bönens väg, säger han och hänvisar när aposteln Petrus fängslades i Jerusalem. Församlingens omedelbara respons var att man började be.
– Sen knackade det på dörren och då kunde man knappt tro sina ögon när Petrus stod där, fri mitt i bland dem. Vi kände väl oss lite så i dag på eftermiddagen; är det verkligen sant?, säger pastorn med ett leende.
