Foto: Ruth Petersson

”Vi borde be för helande i stället för att hata”

Omedelbart efter terrordåden bestämde Franklin Belle och Marianita Gumbe-Belle sig för att inte låta rädslan styra. De ville inte leva ett liv i skymundan där ingen vågade göra något.
– Vi bor i USA, frihetens land, och vi är Guds barn. Det betyder mer än att några flög in i World trade center.

De minns båda hur tiden efteråt såg ut. Osäkerhet, oro och anklagande blickar mot dem som stack ut. Franklin Belle och Marianita Gumbe-Belle arbetade på samma arbetsplats för tio år sedan. Den förstnämnde är fortfarande kvar medan frun är förtidspensionerad för att ta hand om sina barnbarn.
De minns hur människor på öppen gata skrek fruktansvärda ord till kvinnor i slöja. De såg hur män med arabiskt utseende nästintill åkte på stryk av ursinniga människor med rödgråtna ögon som såg svart. Franklin Belle skakar på huvudet.
– Det är inte klokt. Det som hände för tio år sedan har inget med religion att göra. Jag tvivlar ens på att de trodde på Gud, de som satt vid spakarna i flygplanen. Männen som gjorde det här var fanatiska och fyllda med hat, säger han.

Marianita Gumbe-Belle sätter sig ytterst på stolskanten. Hon lägger handen på sin makes arm och båda får något blankt i ögonen. För tio år sedan var de förlovade och hade bokat bröllopsdatum den 13 oktober. De bodde på olika platser i New York och strax före klockan nio på morgonen den 11 september kom Franklin Belle med tunnelbanans gröna linje till stationen Chambers street. Vid uppgången möttes han av gråt, jämmer och av människors fixerade blickar vid en punkt högt över hans högra axel. Eldflammorna som sköt ut ur tornen påminde mest om de som sprutas av drakar i sagornas värld. Hålen i skyskraporna var så enorma att han omöjligt kunde räkna de våningar som blåsts ut.
– Det är på sin höjd 100 meter till Tvillingtornen från platsen där jag stod. Min arbetsplats ligger precis intill och min omedelbara tanke var att i räddningsarbetet. Jag var polis under många år men insåg att jag inte var i tillräckligt bra form för att kunna göra nytta, säger Franklin Belle, och fortsätter att han i stället tog fatt på fästmön. På kontoret fick de veta att ingen kunde vara kvar; gatorna utanför täcktes i allt högre takt av aska, sot och brända papper som svävade ut från Manhattans högsta byggnader.

– Det känns som om det hände i förrgår. Jag vet precis var jag stod och hur iskylan trängde genom mig. Vi stod vid en korsning och såg hur folk i tusental vandrade norr­över. Några vände sig om, andra grät men ingen yttrade några ord, säger Marianita Gumbe-Belle och fortsätter, att det var från den tidpunkten ordet terrorism etsade sig fast i det amerikanska språket.Men nästan på en gång bestämde de sig för att inte vara rädda, för att inte låta terroristerna vinna och att inte förlora sig själva i varken ilska eller fördömelse. Marianita Gumbe-Belle förklarar att det är en sak att vara rädd för ett yttre ting, men det finns ingen mening med att leva i ständig skräck för något man inte kan sätta ord på. Och det svarade hon även när en spansk tv-kanal på avenyn frågade henne hur det var att leva i New York efter att ondskan slagit till.
– Jag svarade att jag är ett Guds barn och att jag inte är rädd. Gud tar hand om mig, vad som än sker. Och jag sa att jag kommer att flyga igen. Det gjorde vi också en månad senare, vi gifte oss i oktober och åkte till Gran Canaria på bröllopsresa.

Och på söndag är det tio år sedan allt hände. De råkar ofta på människor som pratar om dåden, de ser tidningsartiklar eller något annat som påminner om dagen. Annars har båda varit noga med att inte blicka för mycket tillbaka utan att leva i nuet. Det blev massiva protester när det lades fram önskemål för att bygga en moské några kvarter från Ground zero. "Dumheter" menar Franklin Belle och säger återigen att det inte är muslimer man ska skylla på.
– Precis som att inte alla norrmän mördar ungdomar bara för att en gör det. Vi kan inte gå runt med hat i våra hjärtan, det förgör oss. Vi borde i stället be att Herren fortsätter att hela oss, säger han och blir avbruten av hustrun som fortsätter tankespåret och säger att Guds ingripande i människors innersta är det som tillslut suddar ut hatet.
– Det är dags för en ny början och vi fortsätter att leva utan vare sig rädsla eller oro. Precis som Frihets­tornet som har byggts vid Ground zero, ska vi leva i frihet. Det är ju det USA ytterst står för, avslutar Marianita Gumbe-Belle.