Bo Larsson, tidigare församlingspräst i många år, är chef för utvecklingsavdelningen i Lunds stift. Tillsammans med biskop Antje Jackelén leder han arbetet med att försöka stoppa medlemsraset i stiftet. Foto: Annica skenberg
Medlemstapp ska stoppas
Dop och konfirmation för att vända trenden i Lund
LUND Nästan 50 000 på fem år. Så många medlemmar har Lunds stift tappat, och det är ett ras som måste hejdas.
– Därför är dop och konfirmation högprioriterade områden, säger Bo Larsson, chef för stiftets utvecklingsavdelning.
Kräftgången i Svenska kyrkan fortsätter, och Lunds stift utgör, med sina 189 församlingar, inget undantag. En årlig åderlåtning på cirka 10 000 själar bär respekt med sig. För att försöka stoppa flödet har biskop Antje Jackelén valt att särskilt sätta fokus på dopet och konfirmationen. I högsta grad behjälplig i hennes arbete har varit – och är – Bo Larsson, som också har 25 års erfarenhet som församlingspräst.
– Det antal medlemmar som svarar för det största tappet är de avlidna. Och eftersom färre döps, får vi ju en nettoförlust, säger han.
Antalet döpta i stiftet har fallit med exakt tio procent på fem år: från 89,1 år 2006 till 79,1 år 2010. Raset sker nästan uteslutande i storstäderna, medan antalet dop i landsbygdsförsamlingarna i stort sett är intakt.
– Den enhetskultur som Svenska kyrkan har stått för är fortfarande tydlig på landsbygden, men något händer när människor flyttar till stan. Då klipps relationen till kyrkan, fortsätter Bo Larsson.
– Vad är det som hindrar unga i stan att döpa sina barn? Detta är något som vi har funderat över och arbetat med i ett par år nu.
Ett av de hinder man har definierat är faktiskt kyrkan själv – för hur står det till med tillgängligheten? Var finns kyrkan? Vilken församling tillhör jag? Hur och när ringer man dit?
– Församlingarna har telefontid på kontorstid, men det borde vi kanske inte alls ha, säger utvecklingschefen.
Men han talar inte bara om ökad flexibilitet för att möta den moderna människans behov. Kyrkan måste också komma ifrån det statskyrkligt institutionella eller, som Bo Larsson enkelt uttrycker det: kyrkan måste ta av den statskyrkliga kostymen, bli mer serviceinriktad och möta människorna på deras villkor, i stället för att vara överheten som bestämmer spelreglerna.
Han berättar att det faktiskt finns församlingar som är så rigida i sin inställning att föräldrar, som ringer för att de vill döpa sitt barn, får veta att dop äger rum en lördag i månaden och att man då döper X antal barn samtidigt. Något utrymme för de föräldrar som inte vill ha ett "gemensamhetsdop" finns inte, lika lite som för dem som vill att barnet ska döpas i annan lokal än i kyrkan.
Hur kommer man nu till rätta med en sådan inställning, så fjärran ifrån Antje Jackeléns intentioner? Ja, eftersom Svenska kyrkan består av självständiga församlingar hjälper det inte hur mycket biskopen än hötter med kräklan, för det är inte alls säkert att någon tar notis om det. Vägen är i stället dialog och Bo Larsson berättar att samtal har inletts med de 30 församlingar som är "stiftsämst" på dop.
– Vi har frågat om de vill vara med i arbetet, men vi klarar faktiskt bara att jobba intensivt med 15, säger han.
Det andra högprioriterade arbetsfältet är konfirmationsarbetet, och här gäller det att ta fatt för framtiden eftersom det visar sig att föräldrar, som är konfirmerade, är mer benägna att döpa sina barn. Och i det här fallet är Lunds stift Svenska kyrkans mest lysande stjärna:
– Vi är överlägset bäst. Exempelvis 2005 konfirmerades 55,8 procent av kyrkotillhöriga 15-åringar, 2010 var siffran 53,1. Visserligen en nedgång, men ska jämföras med Sverige generellt. Här var siffrorna 42,7 respektive 40,6 procent, säger Bo Larsson.
Men när utvecklingschefen talar om dopet och konfirmationen som de mest angelägna insatsområdena, gäller det inte bara barn och ungdomar, utan i hög grad också om vuxna som vill bli medlemmar i Svenska kyrkan. För sådana finns också.
– De flesta vet hur man utträder, men hur många vet hur man går in? Många tror kanske att man ska fylla i en blankett, men det är ju dopet som ger medlemskapet, och här måste kyrkan ha en beredskap. Vi måste kunna erbjuda dop till den som önskar det, medan den som redan är döpt, kanske vill ha samtal om tron, säger han.
Och här skärper han rösten lite grann: den som är döpt i annat samfund, kan inte be Svenska kyrkan om att få döpas igen:
– Omdop får inte förekomma. Dopet är ett, och ett ekumeniskt sakrament.
I frågan om vuxenundervisning ser han en ljusglimt: antalet katekumener – sådana som får trosundervisning – har fördubblats på tre år.
– Det är inte så många som vi önskar, men det är en rörelse i rätt riktning, och en lekmannarörelse, en som drivs nedifrån, säger Bo Larsson, som också understryker det han ser som mest sympatiskt med katekumenatet:
– Människosynen. Det handlar inte om att människor är tomma kärl som, i mötet med kyrkan, ska fyllas med sanningar om Gud. I stället utgår man från olika människors erfarenheter och ser att Gud har varit med dem hela tiden.
Annica Skenberg
webbredaktionen@varldenidag.se
