Se frälsaren på film
Så här i påsktider blir filmer med bibliskt motiv högaktuella, och då främst de filmer som skildrar Jesu liv, läror och död. Tidigare visade svensk television Franco Zeferellis lysande miniserie Jesus från Nasaret varje påsk under flera år. Här presenterar Bitte Assarmo några andra mycket sevärda Jesusfilmer inför påsk.
Först i raden är Matteusevangeliet från 1964, i regi av Pier Paolo Pasolini. När den hade premiär var det många som fnyste missnöjt; hur skulle en marxist och tillika ateist som Pasolini kunna överföra ett av de fyra evangelierna till film? Men faktum är att han gjorde det på ett mästerligt sätt.
Helt i svartvitt är det en märkligt färgstark filmupplevelse. De flesta roller – inklusive huvudrollen – görs av amatörer, vilket förstärker äktheten i berättelsen. Hollywoods fagre Messiasfigur är långt borta; Enrique Irazoquis utstrålning kommer inifrån snarare än utifrån yttre skönhet. Han är också en radikal frälsare, och den milda blick vi är vana vid att se hos filmens Jesus blixtrar ofta av vrede över människors synder och underlåtelser.
Samtidigt följer regissören Bibelns första evangelium till punkt och pricka; det råder alltså ingen tvekan om att Jesus verkligen är den frälsare som ska offra sitt liv för världens folk. Hans liv, läror och död skildras finstämt och pastoralt, med naturen som inramning, i en film som griper tag och berör.
Berör gör också frälsaren i operatappning – Jesus Christ superstar är en odödlig klassiker. Själv föredrar jag versionen från 2000, med Glenn Carter i huvudrollen som Jesus. Han är en klart lysande stjärna både i Londons West End och på Broadway och han gör sin roll med den äran. Hippieeran är över, och 2000-talets superstjärna Jesus rör sig i andra och tuffare miljöer; inramningen i Pinewood Studios är avskalad och minimalistisk, med tempelvakter som hämtade ur Darth Vaders stormtrupper och en Judas i skinnjacka i stället för utsvängda fransiga brallor. Och det fungerar över all förväntan. Sällan har denna fantastiska rockopera varit så övertygande som just i denna version!
När Mel Gibsons The Passion of the Christ hade premiär 2004 var den, redan före premiären, den mest uppmärksammade Jesusfilmen genom tiderna. Och undra på det, när den nästan uteslutande handlar om själva Passionsberättelsen; de timmar under vilka Jesus förråddes, fängslades, torterades och dog. Och visst är den oerhört grafisk. Men många kritiker, inte minst i Sverige, missförstod filmen så grovt att de helt missade poängen i den. Filmen handlar ju om den del av Jesu liv som utgör grunden i den kristna tron; att Jesus tog på sig världens synder, led och dog för människorna för att sedan besegra döden.
I ett land som Sverige, där kristendomen helst ska förpassas till den privata sfären och där slumra i beskedlig tystnad, är det kanske inte så konstigt att lidandet väcker sådan anstöt. Men i den katolska traditionen är lidandet och döden en naturlig del av den kristna tron, ja, av livet självt. Därför är det inte särskilt märkligt att Gibson valde just passionen – lidandet – som tema för sin film. Och när man väl insett detta, kvarstår en förödande vacker film, som troget följer evangelierna och den katolska traditionen. En film att se, och se om – många gånger.
En sådan film är också Barabbas från 1962. Nobelpristagaren Pär Lagerkvist skrev många mästerverk under sin tid och romanen om Barabbas är ett av dem. Och som alla förstår handlar den om den rövare som var dömd till korsfästelse, men som släpptes fri då Jesus fick ta hans plats; en psykologisk betraktelse av en människas själsliga väg i livet snarare än en renodlad berättelse om Barabbas liv och leverne. Filmen är just så storslagen som Hollywoodepos brukar bli, men samtidigt med den ursprungliga berättelsens kärna i behåll.
När vi först möter Barabbas väntar han på sin avrättning. Han vet att han ska dö, och han är arrogant, nästan självbelåten i sin väntan. Men så, som genom ett mirakel, sätts han plötsligt på fri fot. En annan man ska ta hans plats – en man som han själv, bländad av solen, bara ser som hastigast.
Men det är något med den där mannen som berör Barabbas. Han vet inte själv varför, men han dras till honom och följer honom till avrättningsplatsen. Och fast han vill se det hela som en tursam dag för honom själv, lyckas han inte riktigt. Han brottas ständigt med denna livsavgörande händelse och Jesu död påverkar hela hans liv, ända intill hans egen död.
Anthony Quinn gör ett lysande själfullt porträtt av Barabbas; en ibland osympatisk och feg man, men också en man som blivit berörd av Gud och som kämpar för att övervinna sina brister. Barabbas är en berättelse som vittnar om hur Jesus kan beröra oss alla, och om att det aldrig är för sent att öppna sitt hjärta inför påskens stora mysterium.
Bitte Assarmo, frilansskribent
