Herren ger styrka åt sitt folk, Herren välsignar sitt folk med frid.
Psaltaren 29:11

Världen idag

Doktor Mengele tog hennes mamma

”Nej, du får inte följa med din mamma. Släpp handen nu så ser ni varandra i morgon”. Orden kom från doktor Mengele, utanför perrongen i Auschwitz-Birkenau. Livia släppte handen, men såg aldrig mer sin mamma.

Magasin · Publicerad 10:03, 12 feb 2016

En flicka som tycker om att leka med dockor. En flicka som älskar att sitta i pappas knä. En flicka som mest av allt önskar sig en dockvagn, och en dag blir överlycklig över att få en.

En flicka som växer upp till att bli tonåring. Som går omvägar för att spana in de snygga killarna på den andra skolan. Som läser böcker, vill bli lärare och lyssnar på klassisk musik.

En flicka som hör samtalen mellan mamma och pappa, som känner oron, lyssnar på den galne tyskens tal på radion, och ryktena som går: De om att judar skulle dödas.

– Jag växte upp i en judisk medelklassfamilj i staden Sighet i Transsylvanien, som då låg i Rumänien, berättar Livia Fränkel.

– Pappa var företagare – hade en fabrik som gjorde kartonger och förpackningar – och mamma var hemma med mig och min storasyster.

Familjen hade ett fint och modernt hus, och var enligt Livia väldigt intellektuella.

– Min barndom var trygg, men den blev ganska kort.

Livia minns väl när kriget bröt ut i september 1939. Hennes mamma stod vid radion och grät, av rädsla för att kriget skulle drabba dem. Men den tolvåriga Livia var optimistisk, lugnade sin mor och sa: ”Nej, det behöver inte drabba oss.”

Till en början blev det heller inte så, men 1940, då Hitler bestämde att Transsylvanien skulle tillhöra Ungern, började saker förändras: Judelagar infördes så att judiska ungdomar inte längre fick studera på universitet, och så småningom fick Livia inte ens gå kvar på sitt gymnasium.

De hörde rykten om att judar mördades ute i Europa, men de visste inte om det kunde vara sant. Det fanns ju inga bevis.

Från slutet av 1942, då det började gå dåligt för Hitler, skulle man kunna tro att läget förbättrades för judarna. Men det blev tvärtom. Om Hitler nu inte kunde vinna kriget, ville han åtminstone slutföra sin förintelseplan:

– Han fortsatte att mörda judar. Det var det viktiga för honom. Mot slutet av kriget var det i princip bara de 800 000 ungerska judarna kvar. Hitler ville åt dem.

I mars 1944 kunde den då 15 år gamla Livia se tyska soldater patrullera på gatorna hemma i Sighet. Hon, och alla andra judar i staden, beordrades snart att bära Davidsstjärnor och kort därefter tvingades familjen flytta från sitt hus för att bo i ett ghetto. Efter sex veckor där fick de order av en tysk soldat: ”Nu ska ghettot tömmas. Ta med en väska på max 15 kilo”.

Tyskarna sa att judarna skulle flyttas till landsbygden, för att arbeta med jordbruk, vilket familjen till en början trodde på.

Men när Livia stod ihopträngd med 80 andra judar i en boskapsvagn, utan mat och knappt något vatten, och såg att skyltarna de åkte förbi inte visade ungerska ortsnamn, utan polska, trodde hon att allt hopp var ute.

Efter tre dagar med en outhärdlig hetta och törst stannade vagnen. Livia sneglade ut och såg en skylt som förkunnade att de var i ”Oswiecim”, och på tyska: ”Auschwitz-Birkenau”.

Namnet sa henne inget.

När dörrarna öppnades var hon bara glad att komma ut i friska luften. Så mycket till frisk luft var det dock inte. För den stank som slog emot henne skulle hon aldrig glömma.

Män i randiga kläder sa till de nyanlända att lämna sina väskor. Livia hade bara hunnit packa ner lite underkläder och fotografier, men var ändå ovillig att lämna ifrån sig sin. Men när en av männen lovade att han ”personligen skulle se till att den levererades till hennes bostad” gav hon med sig.

Ute på perrongen ropades det sedan ut: ”Män i en grupp, kvinnor och barn i en”.

– Det hade vi inte räknat med. Jag letade i panik efter pappa, men vakterna förde undan männen snabbt. Så jag fick aldrig ta farväl av far.

I det starka strålkastarljuset ställde sig Livia, hennes mamma och syster i kön som ledde fram till den som Livia i dag vet var doktor Mengele.

– Mamma stod i mitten, och jag och Hédi på var sin sida. Vi krokade arm, minns jag.

Väl framme hos doktor Mengele fick de sin dom: Mamman skulle gå till vänster, systrarna till höger.

”Snälla, vi är en familj”, vädjade mamma Frida.

Men doktor Mengele var benhård. Livia och Hédi fick inte följa med sin mamma. ”Ni ses i morgon” lovade han.

– Det sista jag hörde mamma säga var: ”Ta väl hand om varandra, flickor”.

Sedan försvann hon i skocken med kvinnor och en massa småbarn.

Livia, Hédi och de andra unga kvinnorna i den högra kön, fördes i stället in i en barack.

– Vi skulle ta av oss nakna. Det var fullt av karlar där inne, men det kunde vi inte ta hänsyn till. Var och en av oss fick en liten pall att sitta på. En man rakade sedan av oss allt hår – både på huvudet, och andra delar av kroppen.

Livia tittade sig därefter omkring.

– Jag trodde det var en mardröm. Alla dessa nakna kroppar.

Livia såg inte längre vem som var hennes syster, och började ropa hennes namn. Hédi fick syn på henne och tog hennes hand.

Därefter fick de duscha, och ta på sig fångkläder.

Den natten, natten mellan den 17 och 18 maj 1944, tog Livia farväl av livet. Hon var nu helt inställd på att hon skulle dö.

– Jag var till och med nyfiken: Vilken metod skulle de använda egentligen? De kunde väl inte använda kulspruta, det skulle bli för kladdigt med så många människor, tyskarna var ju ordningsamma, tänkte jag. Men jag kunde inte föreställa mig hur det verkligen gick till.

Dagen därpå fördes kvinnorna till ”Auschwitz 1” (stamlägret). Till tonerna av glad marschmusik, som framfördes av en kvinnlig fångorkester, klev de in under skylten ”Arbeit macht frei”. Kvinnorna i orkestern grät samtidigt som de spelade, när de såg de nya fångarna anlända.

Efter att ha fått installera sig i en barack gick Livia och en annan tjej till en av de överordnade judiska kvinnor som arbetade som vakt och frågade när de skulle få se sina mammor. Den tyske mannen hade ju trots allt sagt att de skulle få ses denna dag.

– Hon stirrade på mig, tog mig i handen, gick fram till ett fönster och pekade. ”Ser du skorstenen där borta, som det kommer rök ur? Där inne brinner era föräldrar. Det här är inget vilohem, det är ett förintelseläger.”

Livia kunde inte tro vad hon hört. Hon gick till sin storasyster och sa: ”Visst är det inte sant?”. ”Nej” försäkrade storasystern, ”det är inte sant. Hon hittade bara på.”

Efter sex veckor i Auschwitz blev Livia och Hédi förflyttade till ett läger i Hamburg. Där var det bättre. Systrarna fick bland annat arbeta med att gå bland ruinerna och plocka tegelstenar.

Kriget pågick fortfarande, och det kunde när som helst fällas en bomb. Men när de allierade trängt in från norr, och ryssarna från öst trodde fångarna att befrielsen var nära. Då blev de dock förflyttade, till lägret i Bergen-Belsen, där de möttes av stora högar med lik.

– Vi hade ingen förhoppning om att klara oss. Det fanns ingen mat.

Och där blev de lämnade. Under tio dagar hölls de instängda utan att någon kom till dem. Livia minns knappt, men hon antar att de lyckades hitta vatten någonstans. Sedan – den 15 april 1945 – kom britterna och befriade lägret. Det blev dock ingen större glädjeyra.

– Jag var i så dåligt skick att jag nästan var medvetslös. Det enda jag vet att jag tänkte var: ”Vi kanske får mat i dag”.

Soldaterna, som var chockade över att se de skelettliknande varelserna, började dela med sig av sina matransoner, men det skulle de inte ha gjort.

– Folk dog som flugor. Våra magar klarade inte av maten.

Ett befäl märkte vad som hände, satte stopp och såg till att det togs fram en lätt dietmat.

Livia och hennes syster överlevde. De fick en möjlighet att åka till Sverige, för att vistas på ett konvalescenthem, och tog den. Livia minns svenskarnas mottagande.

– De var nyfikna, okunniga – och väldigt naiva. Som de är ibland i dag också. De förstod inte. ”Någonting måste ni väl ha gjort för att hamna där” kunde de resonera. De hade svårt att acceptera att det var bara för att vi var judar.

Trots svenskarnas naivitet blev Livia och Hédi kvar i Sverige. Judiska församlingen i Stockholm ordnade dansträffar för unga judar, eftersom de ville att de skulle hitta partners och få familj, och så blev det också för systrarna.

Redan som 19-åring var Livia gift och fick sitt första barn. Att hennes föräldrar verkligen dött i Auschwitz den där natten år 1944 stod i det läget klart, men nu hade hon ett annat litet liv att leva för.

Det sista jag hörde mamma säga var ”Ta väl hand om varandra, flickor”.

Livia Fränkel

Namn: Livia Fränkel (född Szmuk)

Ålder: 88 år

Bor: Stockholm

Familj: Tre barn, sex barnbarn, åtta barnbarnsbarn och systern Hédi.

Gör: Föreläser om Förintelsen för skolungdomar. Har cirka 40 föreläsningar per år.

Livia om vikten av Israel: ”Hade det funnits en judisk stat 1939 hade sex miljoner människor inte behövt dö.”

Gud är en förbunds-Gud

Ledare Tumma inte på äktenskapet I morgon är det midsommarafton. I Sverige är det en dag med många och starka traditioner, med alltifrån midsommarstång och blomsterkrans till...

Ny podd från EFK-ledare

Premiär. En ny podd har sett dagens ljus. Det är EFK:s två nyvalda ledare LinalieNewman och Ingemar Forss som tillsammans gör podden Ett missionellt liv, och...