Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse.
1 Petrusbrevet 3:9

Världen idag

Joakim Lundqvist: När vi sedan började be var det som skedde att likna vid ett andligt vulkanutbrott.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 31 maj 2018

I söndags hade jag fått den stora äran att predika i Yoido Full Gospel Church i Seoul, Sydkorea – världens största församling med 800 000 medlemmar.

Församlingen är helt unik i sin betoning på bön och tro på det omöjliga. Det har lett till att hela nationen gått från en total dominans av konfucianism, taoism och buddhism – med ett försvinnande litet antal kristna – till en situation där långt över 30 procent av landets befolkning har en bekännande tro på Jesus! Hela detta totala mirakel startade för 60 år sedan, när dr Yonggi Cho började predika i ett gammalt, illaluktande tält, till en skara av fyra personer – hans fru, mamma, svärmor och en till!

Det är stort nog bara att få befinna sig i församlingen igen och återse detta epicentrum för nationell, landsförvandlande väckelse. Men att få frågan av dr Cho att predika på söndagen – just under den vecka då de skulle fira sitt 60-årsjubileum – var naturligtvis både hedrande och bävande.

Jag hade förberett budskapet i bön under lång tid och visste tidigt att budskapet skulle centreras kring mission och den helige Ande. Med mig på resan hade jag ett team av 15 unga ledare från församlingen, de flesta i 20-25-årsåldern, och alla märkta av den så speciella våg av den helige Andes närvaro som flödat i och genom vår församling under de senaste veckorna. Jag var angelägen om att de skulle få besöka Sydkorea och själva se och inspireras av vad som faktiskt kan hända i en nation när gudsfolket ber och söker Gud.

Vi hade en fantastisk vecka i Seoul, där jag också fick tala på församlingens universitet med 4 000 studenter. Vi deltog också i en stor bönesamling med cirka 80 000 församlingsmedlemmar på World Cup Stadium i Seoul, där man bad hela dagen för försoning mellan Nord- och Sydkorea, och en nationell väckelse över Koreahalvön.

Så långt allt väl. Men natten till den söndag då jag skulle predika vaknade jag kl 02 av att Guds närvaro fyllde hela rummet. Jag gick upp och tillbringade resten av natten och morgonen i Andens närhet, och fick till mig tre profetiska budskap att dela med församlingen. I vanliga fall är ju detta bara något underbart, men här infann sig en viss konflikt. Dels för att det normalt inte profeteras i mötena i Yoido, och dels också – naturligtvis – vem är jag att som gästpredikant säga ’så säger Herren’ i världens största församling?

Jag fick till mig hur jag skulle dela de tre budskapen, med både tydlighet och respekt. Teamet bad starkt för mig på morgonen och vi åkte in till mötet. Vad vi inte visste i förväg var, att just detta söndagsmötet var det flest ungdomar där på plats. Detta betydde också, fick jag höra sedan, att nivån av bön och engagemang är lägre än vanligt. Den unga generationen har inte fullt ut fångat den bönens ande som präglat de två generationerna ovanför. Det var tydligt i början av gudstjänsten att många stod där mer som passiva åskådare.

Jag delade de tre budskapen – ett om en ny våg av Guds Ande i församlingen, med tecken och under som följd. Ett om ett gudsverk i församlingens unga generation, där nya ledare, pastorer och missionärer skulle resas upp. Och ett om försoning och en stark väckelsevåg över Nord- och Sydkorea, med inte minst tiotusentals unga människors frälsning som frukt.

Hjärtat var bävande inför gensvaret, men när vi sedan började be var det som skedde att likna vid ett andligt vulkanutbrott! Himlen öppnades och församlingen – och inte minst dess unga – kastade sig ut i Guds närvaro. Stark bön flödade som en mäktig, ostoppbar flodvåg i kyrkan, och samma speciella, mättade närvaro av Anden som vi upplevt på Livets ord sedan i februari, uppfyllde den och märkte den unga generationen.  Så vackert att se hur församlingen och dess ledning gensvarade till och välkomnade det som skedde. Efteråt sjöd platsen av glädje och mängder av unga berättade om hur de mött Gud så starkt.

Efteråt lämnade jag mötet så berörd, skakad och omtumlad. Både ödmjukad och överlycklig inför det faktum att Gud gör vad han vill, hur han vill, och att vi kristna verkligen är en kropp tillsammans som både ska ta emot gåvor av varandra, och också har något att ge till varandra. 

Himlen öppnades och församlingen – och inte minst dess unga – kastade sig ut i Guds närvaro. Stark bön flödade som en mäktig, ostoppbar flodvåg i kyrkan.

Stort intresse för Apologias nystartade kurs i apologetik

Utbildning. Att förklara och försvara den kristna tron, det ska drygt 40 elever få lära sig under Apologias nystartade distanskurs i apologetik. Syftet är att...

Lyfte behov av föräldratid – fick Haros guldmedalj

Pris. Organisationen Haro, som bland annat arbetar för ökad valfrihet i barnomsorgen, har delat ut sitt årliga pris. Det går 2018 till skribenten och...

Är det fritt fram för män att slå kvinnor?

Ledare Genusflummet fortsätter I helgen som gick tog Rachel McKinnon ett sprintguld i världsmästerskapen i cykling. Händelsen hade förmodligen passerat obemärkt utanför...

Fotbollsmagasin stoppar all spelreklam – offrar intäkter

Media. Fotbollsmagasinet Offside har fattat ett historiskt beslut. Från och med nu säger man nej till all reklam från spelbolag, något som varit en mycket...