De som bor vid jordens ändar
 häpnar för dina tecken,
 öster och väster 
 fyller du med jubel.
Ps. 65:9

Världen idag

"Strunta i vad som står i ditt pass! Vilket kön tycker du att du har?" frågar Aftonbladet sina läsare, med anledning av att antalet personer som diagnostiseras med könsdysfori ökar. Foto: Fredrik Persson / TT

Vuxenvärlden abdikerar inför könsförvirringen

Ledare · Publicerad 00:00, 13 okt 2017

Könsförvirringen är stor i vår tid. Den tilltar dessutom, samtidigt som den når lägre ner i åldrarna. En sammanställning från Socialstyrelsen visar att det var en på 100 000 som år 2005 diagnostiserades med så kallad könsdysfori, det vill säga lever i upplevelsen att de är "födda i fel kön". 2015 var det i stället åtta av 100 000 som fick samma diagnos.

På tio år har således antalet som diagnostiseras med könsdysfori ökat med hela 700 procent. Från Astrid Lindgrens barnsjukhus rapporteras att könsutredningarna ökar med 100 procent varje år (AB 13/3). En dramatisk ökning, med andra ord.

Det finns en liten grupp människor som forskarna menar kan definieras som medicinskt transsexuella. En förekommande teori är att de har fått en felaktig signal till hjärnan under graviditeten och därför identifierar sig som det motsatta könet. Men den kraftiga ökningen kan knappast – åtminstone inte enbart – härledas till att signaler har gått fel.

Den vanligaste förklaringsmodellen till ökningen är att fler nu vågar söka sig till vården för att genomgå könsutredningar och "komma ut". Det vi förväntas tro är att osäkerheten kring det egna könet varit lika stor hela tiden; den stora ökningen består enbart i att det nu finns en öppenhet att prata om frågan. Att fler vågar berätta.

Men är det hela sanningen? Nej, förklaringen står snarare att finna i den högre dosen genusteorier som en ung generation utsätts för. Genusvetenskapens apostlar kämpar frenetiskt mot "tvåkönsnormen", fokuserar på "det sociala könet" på bekostnad av det biologiska och bidrar till att göra människans könsidentitet flytande. Genusvetenskapens intåg har definitivt inneburit en större förvirring, inte minst i den unga generationen.

Det är intressant att notera hur vuxenvärlden väljer att agera när en persons självuppfattning inte stämmer överens med biologin. I fallet med könsdysfori korrigeras biologin efter individens självuppfattning. Vården, samhället, ja, hela vuxenvärlden, bejakar individens upplevelse och är beredda att korrigera allt annat så att detta stämmer överens med självuppfattningen.

Individens upplevelse står i centrum och är det enda som i slutänden räknas.

Eller som det uttrycks i en kortfilm på temat på Aftonbladets hemsida: "Strunta i vad som står i ditt pass! Vilket kön tycker du att du har? Känns det som att du tillhör något kön alls? Det är din uppfattning som betyder något."

I andra sammanhang är budskapet det rakt motsatta. När det gäller anorexi, till exempel. Ett tydligt psykiskt symtom för en person med anorektiska problem är en störd kroppsuppfattning. En anorektiker lever med en inre bild av att hon (ja, i 90 procent av fallen handlar det om tjejer) är tjock, trots att hon är underviktig.

Som en följd av detta är personen livrädd för att äta, eftersom hon tror att varje tugga ska innebära en kraftig viktuppgång. Upplevelsen kan bli så stark att den helt tar över verklighetsuppfattningen.

En psykolog jag mötte berättade om en flicka som var helt övertygad om att hon skulle gå upp fem kilogram om hon åt en banan som de tillsammans hade vägt till 150 gram. Förvåningen gick inte att ta miste på när hon konstaterade att hon "bara" hade gått upp drygt 100 gram efter den motvilliga måltiden. "Det var märkligt!" utbrast hon.

Lek med tanken att psykologen hade sagt till den unga anorektikern: "Jo, men känner du att du är överviktig, så är du det. Jag ska hjälpa dig att hitta en bra diet så att du kan gå ner lite."

Eller med Aftonbladets ord: "Det är din uppfattning som betyder något."

Tänk om psykologen hade anpassat biologin efter individens självuppfattning. En sådan psykolog hade vi kraftfullt fördömt. Vuxenvärldens uppgift är nämligen inte att abdikera inför unga, förvirrade och kämpande människors självuppfattning. Psykologens uppgift är i stället att avslöja patientens felaktiga självbild, gå emot den och ge stöd åt biologiska fakta, som gör gällande att patienten är kraftigt underviktig.

"Det behövs fler vuxna i rummet", sade den nye moderatledaren Ulf Kristersson när han tillträdde. Det är sant, på flera områden. I hyper-individualismens tidevarv har vi avskaffat alla auktoriteter. Ingenting är givet, allt är flytande, och det mesta blir upp till individen. Biologiska realiteter får böja sig för personliga uppfattningar och upplevelser.

I en sådan värld handlar livet inte om att upptäcka vilka vi är skapade till att vara, utan om att skapa – eller förverkliga, som det ofta heter – oss själva. Vuxenvärlden har abdikerat och lämnat en ung generation ensamma på ett gungfly, utan vägledning. Det är ett svek av gigantiska mått.

Det är hög tid att vuxenvärlden tar ett kliv framåt och bejakar sitt ansvar. En ung generation lever i stor förvirring och är i desperat behov av kärleksfull vägledning. Det behövs helt enkelt fler vuxna i rummet.

Lek med tanken att psykologen hade sagt till den unga anorektikern: "Jo, men känner du att du är överviktig, så är du det. Jag ska hjälpa dig att hitta en bra diet så att du kan gå ner lite."

Universitet vänder: Tillåter kristen närvaro

Storbritannien. Världen idag berättade nyligen om hur kristna portades från en välkomstmässa vid ett av Oxforduniversitetets college i Storbritannien. Efter svidande...