Jag vill jubla och vara glad över din nåd, ty du ser till mitt lidande, du tar vård om min själ i nöden.
Psaltaren 31:8

Världen idag

Lukas Bergren

Vem tänker på barnen?

Ledare · Publicerad 00:00, 12 dec 2011

”Barnets bästa ska alltid komma i första rummet”.  Just detta proklamerar Barnkonventionen frimodigt i sin tredje artikel. Barnets bästa (bestämd form singular; varje enskilt barn således). Ska. Alltid. Komma i första rummet. Inga oklarheter där minsann. Barnkonventionen gäller inte som svensk lag, men däremot som norsk lag sedan 2003. Ändå skulle nog de flesta svenskar hålla med om det mesta i Barnkonventionen. Men det är väl med detta som med många av våra ideal – enkelt att säga, men svårare att praktisera.
Vi lever i en tid av självförverkligande. Vi förväntas satsa på karriären, prioritera vårt eget välbefinnande, tänka på pensionen, resa jorden runt och leva upp till omgivningens skönhetsideal. Allt för att höja vår egen status och verka lite bättre i andras ögon. Att ”skaffa barn” är också en del av statusjakten. Men ”anskaffandet” måste ske i rätt tid och projektet får inte inverka för mycket på de andra parametrarna i självförverkligandets ekvation. Barnen får alltså inte riskera pensionen, äventyra nästa karriärsteg, förstöra långresan, påverka utseendet eller inkräkta på kvalitetstiden med vänner och väninnor. 

Det är inte lätt att vara barn. Istället för att vara mål har de blivit medel. I stället för att vara en gåva har de blivit en produkt. Istället för att ”alltid komma i första rummet” har de reducerats till en bland många andra statusparametrar. Teori och praktik drar inte jämnt. Konsekvensen av en sådan mentalitet blir att barnens intressen inte tas tillvara som de borde. Och eftersom barnen själva inte har makt nog att ropa måste någon göra det åt dem.
I går firades Livets söndag i många kyrkor runt om i landet för att hedra livet och motverka den ”dödens kultur” som ger sig till känna både genom abortlagstiftningen och genom kraven på dödshjälp. Den som inte har hunnit födas lever farligt nuförtiden. Särskilt farligt lever den som råkar ha en extra kromosom. Ibland kallas den för ”kram-kromosomen”, eftersom barn med Downs syndrom inte sällan bjuder på en varm kram. Genom användningen av det så kallade KUB-testet har vårt samhälle utökat möjligheterna att sortera människor i ett A- och B-lag. Önskvärd och icke önskvärd. Det rimmar dåligt med den sjätte artikeln i Barnkonventionen, som stadgar att ”varje barn har rätt att överleva och att utvecklas”. Varje barn. Och kramiga barn är också barn.

Nyligen publicerade American Journal of Medical Genetics resultatet från tre olika undersökningar, där föräldrar, syskon och barn som själva har Downs intervjuades om hur de påverkas av syndromet. 99 procent av de som har Downs syndrom är nöjda med sina liv. 99 procent av föräldrarna älskar sina barn med Downs och 97 procent är dessutom stolta över dem. 94 procent av de äldre syskonen är stolta över sina småsyskon med Downs syndrom och 88 procent av syskonen känner att de är bättre människor på grund av sitt syskon.
I vår jakt på pengar, status och självförverkligande riskerar vi värden som är betydligt högre. Respekten för livet och omtanken om svaga och utsatta. Särskilt utsatta är barnen. De ofödda barnen, de 385 000 barn som växer upp i hem där alkohol missbrukas och som nu ber om en vit jul, misshandlade och utnyttjade barn, fattiga barn. Alla dessa barn är beroende av vuxnas välvilja. Låt oss ta det ansvaret på stort allvar och sätta barnets bästa i första rummet.

LUKAS BERGGREN