Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Överlevnadsstrategier i ett post-kristet samhälle

Ledare · Publicerad 00:00, 15 nov 2017

Hur ska den kristna tron överleva i ett post-kristet samhälle, där den bibliska världsbilden uppfattas som allt mer exotisk och där de klassiskt kristna värderingarna som bäst erbjuds en plats ute i marginalen – och som värst stämplas som onda? Detta är en fråga som engagerar allt fler troende i västvärlden.

En rejäl vedklabbe kastades på brasan när den amerikanske författaren Rod Dreher i våras publicerade The Benedict Option (Benedikt-alternativet). Undertiteln lyder ”En strategi för kristna i en post-kristen nation”, och boken hamnade snabbt på New York Times bästsäljarlista.

Drehers tes är att kristendomen, för att överleva i väst, behöver upprepa vad Benedikt av Nursia gjorde på 500-talet: att i en tid av kyrkligt förfall bygga små, starka och täta trosgemenskaper, där man utan kompromisser kan odla en tro som tillåts påverka våra liv i grunden. Att helt enkelt inte räkna med att samhället ska göra jobbet åt oss, utan snarare se att det är samhällets tryck som är det största hotet mot den kristna trons fortlevnad. Folkkyrkans tid är över; nu är i stället tiden för mer slutna trosgemenskaper, där man kan odla en renare form av kristen praktik. Precis som i de medeltida benediktinklostren.

Kritiken mot Drehers bok har inte låtit vänta på sig. Man har varnat för sekterism och för att en sund kyrka alltid måste vara ”i världen men inte av den”. Som alternativ till Benedikt av Nursa har man även fört fram ”Wilberforce-alternativet”, som förenklat går ut på att med ödmjukhet och realism – men också med en uthållig aktivism – påverka samhället till det bättre. Att inse att vi i väst inte längre lever i en kristen kultur, men att se detta som ett tillfälle att visa prov på en samtidigt autentisk och samhällstillvänd kristen tro.

Om detta finns det mycket att säga, och det är lätt att konstatera att både Benedikt- och Wilberforce-alternativet har såväl styrkor som svagheter. Rod Dreher själv hänvisar till att problemet inte bara handlar om det gudsfrånvända samhället, utan om den sekulariserade kyrkan. Det är därför vi som kristna behöver dra oss tillbaka för att kunna återfinna vår själ.

Oavsett hur vi tar ställning i just denna diskussion, finns det all anledning att ställa sig frågan hur vi ska kunna överleva som vital kristen gemenskap i en post-kristen tid. Och frågan är sannerligen inte bara akademisk. Den kristna ungdomsverksamheten i Sverige befinner sig i dag i kris – om än (som alltid) med vissa undantag. Ungdomsgrupperna minskar, och krocken mellan kyrkans och det omkringliggande samhällets värderingar är större än på tusen år. Hur hanterar vi denna nya situation?

En sak kan vi vara säkra på (och det talar till Benedikt-alternativets fördel): Att bara ”kasta ut” våra barn i det post-kristna svenska samhället, utan att aktivt rusta dem för vad som kommer att hända i detta möte, är en strategisk katastrof.

Lika sant är dock att den kyrka eller individ som inte har förmågan att faktiskt leva ”i världen men inte av den” på sikt kommer att få en kraftigt stympad tro. Evangeliet är helt enkelt till för att levas ut både i församlingen och i samhället.

Lösningen måste därför ligga på flera plan. Men framför allt torde den tid vara över, då det var möjligt att ”flyta med strömmen” och ändå bevaras i sin närhet till Kristus. I en post-kristen tid behöver vi därför en större grad av intentionalitet när det gäller vår kristna tro. Vi behöver nyktert sätta ord på vilka makter som vill ta kommandot över våra hjärtan, och vi behöver utforma strategier för att gå segrande ur denna strid.

På ett yttre plan handlar det om andliga rutiner, som hjälper oss att regelbundet bereda plats för Gud och hans närvaro i vardagen. På ett inre plan handlar det om att konfrontera det som är vår egen brottning – våra egna frestelser – när det gäller denna världens (av)gudar.

Ingen kan bli förvånad om det på nytt skulle aktualisera de för Benedikt av Nursia så centrala klosterlöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad.

Att bara ”kasta ut” våra barn i det post-kristna svenska samhället, utan att aktivt rusta dem för vad som kommer att hända i detta möte, är en strategisk katastrof.

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...