Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor.
Romarbrevet 12:17

Världen idag

Normkritikens haveri

Ledare · Publicerad 00:01, 7 okt 2016

De senaste veckorna har rapporterna om det normkritiska haveriet duggat tätt.

Det började med att en reporter på Utbildningsradion (UR), Per-Axel Janzon, berättade i Studio Ett  (21/9) om hur han fick sluta på UR när han, inom ramen för ett uppdrag som skulle handla om normkritik, ville granska normkritiken på företaget. Han hade tidigare reagerat på att UR hade brutit ett kontrakt med ett produktionsbolag för att de hade för många vita anställda. Att de hade platsannonserat efter en person med ”erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk”, gjorde inte saken bättre. Men han hade också reagerat på att ledningen uppmanade personalen att inte föra fram kritik under utbildningsdagar som skulle belysa ”heteronormen” och ”vithetsnormen”. De flesta skulle förstås betrakta ”förbud mot kritik mot kritik” som en självmotsägelse, så det säger något om hur skör normkritiken är.

När en redaktionschef på UR, Elin Andersson, får frågan i Studio Ett om huruvida man helst bör vara afrosvensk för att göra ett reportage om afrosvenskar, börjar det normkritiska tankegodset lysa igenom. ”Det kan vara en väldigt bra genväg”, menar hon för att sedan – säkert generöst menat – lägga till att även den som inte är afrosvensk kan öva upp sin ”empatiska muskel”. Men hon kan däremot inte svara på programledarens fråga om huruvida en man kan intervjua en kvinna. ”Vad tycker du?” blir svaret. En kompetent reporter med ”fel färg och fel kön” blir därmed chanslös, eftersom det är så hopplöst svårt att utbilda sig till en annan hudfärg eller ett annat kön. Här blir det uppenbart hur normkritiken i själva verket låser fast och förtrycker människor i givna identiteter, omöjliga att påverka.

Bara några dagar senare skriver Kinakännaren Ola Wong  (SvD 28/9) om hur normkritiken vittrar sönder Statens museer för världskultur. Efter att ha pratat med hela elva interna källor på museerna, som förstås inte vågar uttala sig offentligt eftersom kritik mot normkritiken även där är att betrakta som ett grovt brott, målar han en bild av hur de statliga museerna används som ideologiska uppfostringsanstalter. Museiintendenter med gedigen områdeskunskap lämnar Världskulturmuseerna och ersätts med normkritiska uppfostrare. Eller som det heter på museispråk: globaliserings- och genusintendenter. Personalen får dessutom genomgå, eller möjligen genomlida, allehanda queer- och rasifieringsutbildningar. Allt för att de ska kunna fostra besökarna till goda normkritiker, i enlighet med maktens politiska ambitioner.

Mönstret är det samma. Kunskap och bildning ersätts med ideologisk fostran. Wong uttrycker det så här: ”All erfarenhet visar att besökarna föredrar att se föremål och lära sig något, men i stället väntar alltså lekstuga och 6–8 skivor normkritik.” Politikerna tycks betrakta de statliga institutionerna – oavsett om de benämns museer eller Public service – som sina förlängda armar, för att se till att medborgarna tänker mer rätt än fritt.

Det mest påtagliga tecknet på ett förestående haveri återfinns möjligen i att Åsa Linderborg (!), på Aftonbladets kultursida (!), nyligen (3/10) ägnade en helt fantastisk kulturartikel åt att skjuta det normkritiska projektet i sank. Den egna erfarenheten av hur ett seminarium på Stockholms stadsbibliotek hade ställts in efter påtryckningar – för att panelen inte hade med en afrosvensk med ”rätt” åsikter – tjänade som utgångspunkt för svadan. Hon beskriver träffsäkert ängsligheten som har infunnit sig hos så många, och som gör att allt färre vågar ifrågasätta den normkritik som har blivit norm: ”Det ofrånkomliga resultatet är att snart ingen vågar hålla eller ställa upp på något samtal om kulturen eller normkritiken, för det leder bara till allvarligt trubbel”. ”Normkritiken har upphöjts till östtysk metod”, menar hon vidare, när hon kommenterar avslöjandet om hur UR har djupintervjuat sin personal angående sexuella och religiösa preferenser.

Det som sker måste betraktas som ett uppvaknande, eller åtminstone en tillnyktring. Fler och fler börjar inse att den normkritiske kejsaren är naken. Alldeles för få är de som tidigare har påpekat det orimliga i att normkritiken – helt okritiskt – görs till norm. Är det vi nu betraktar möjligen normkritikens haveri? Det vore i alla fall en nåd att stilla bedja om.

Är det vi nu betraktar möjligen normkritikens haveri? Det vore i alla fall en nåd att stilla bedja om.

Inte så illa som vi tror…

Gästkrönika Torbjörn Freij När man stiger av och på tunnel­banan i London ropar en röst i högtalaren: ”Mind the gap!” Viktig, men det finns ändå allvarligare klyftor i världen...

Polygam fick tre lägenheter i Nacka

Politik. En man med tre fruar och sexton barn i Nacka har tilldelats tre lägenheter som köpts av kommunen.