Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Sverige har en skolinspektion som granskar samtliga skolor – ett system som visats fungera. Det är därför rimligt att en sådan myndighet också har ett mandat från politikerna att utföra sitt arbete, menar ledarskribenten. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Motsägelsefullt om friskolor från S och L

Ledare · Publicerad 00:00, 5 sep 2018

Konfessionella skolor har den senaste veckan – något överraskande – seglat upp som en stor valfråga. Jan Björklund har skruvat upp sitt motstånd ytterligare ett snäpp utifrån mediereportage om hur salafismen växer i Borås. Han lyfter även fram Örebro som en stad med stor rekrytering till IS.

Björklund går till och med så långt som att redan nu förklara att för Liberalerna kommer motståndet mot konfessionella skolor att ligga ”väldigt högt upp” i kommande regeringsförhandlingar. På måndagen var det Ulf Kristersson (M) som krävde en paus för start av konfessionella friskolor,

Även Socialdemokraterna lyfter fram frågan i valspurten. Gymnasie­minister Anna Ekström förklarar att partiets plan ligger fast att förbjuda alla religiösa inslag i samtliga skolor. Även här är hennes utspel en reaktion på salafismens tillväxt. 

Det ligger flera hundar begravda i den här diskussionen. Dels är det tydligt att de stora farhågorna hos partierna ovan handlar om oro för muslimsk extremism. Det är tveklöst en befogad oro, men den bör i så fall riktas mot alla samhällsområden, i stället för att välja ut fristående grundskolor som den främsta riskfaktorn. En mer trovärdig strategi från dessa partier borde hellre sätta fokus på den extremistiska undervisning som avslöjats i flera av landets moskéer.

Om socialdemokrater och liberaler menar att riskerna ligger hos de muslimska skolorna borde de rimligen också säga detta rakt ut, i stället för att verka för ett generellt förbud som också skulle slå mot den judiska Hillelskolan och de kristna skolor som är mångdubbelt fler än de muslimska.

Ett allvarligt avslöjande på samma område är den lokale socialdemokraten i Sävsjö, som spritt budskap på arabiska om att inga muslimska väljare får rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna, på grund av skäl som han helt enkelt hittat på. Ett sådant skäl var att M och SD skulle stänga alla muslimska skolor.

Själva tilltaget är allvarligt i sig, men allra allvarligast i sak är ju att verkligheten är precis tvärtom! Det parti som går hårdast fram med att stänga konfessionella skolor – inklusive de muslimska – är ju just Socialdemokraterna.

Den egna partiledningen har visserligen sagt att tilltaget är oacceptabelt, och lokalpolitiker har trätt tillbaka, men skadan är redan skedd. Uppropet på arabiska har fortsatt spridas, och det är ställt utom rimligt tvivel att många nya invånare i Sverige i år kommer att gå till valurnorna och lägga sin röst utifrån ett budskap som är sakmässigt falskt. Det är självfallet ett demokratiskt problem.

Sverige har redan i dag en skol­inspek­tion som fortlöpande granskar alla skolor, fristående som kommunala. Det är rimligt att en sådan myndighet också har ett mandat från politikerna att utföra sitt arbete. Verkligheten visar att systemet fungerar – skolor som fungerar väl får grönt ljus, och kristna skolor får generellt en positiv bedömning i dessa granskningar.

Dåligt fungerande skolor stängs däremot. Så blev också fallet så sent som i juni i år, när tillståndet för den muslimska Gryningeskolan drogs in på grund av långvariga och omfattande brister.

Valrörelser är sällan nyansernas tid, men det är ändå nödvändigt för tillträdande politiker att hålla två saker i huvudet samtidigt. Internationella konventioner ger ett starkt stöd för föräldrars rätt att ge sina barn en skolundervisning i enlighet med deras religiösa övertygelse.

Samtidigt finns det en reell fara för islamistisk extremism i samhället, men det problemet måste hanteras på annat sätt än att slå till med storsläggan mot allt vad religion heter. De som ska leda utbildningsdepartementet på andra sidan valet måste vara mogna nog att klara den balansgången.

Valrörelser är sällan nyansernas tid, men det är ändå nödvändigt för tillträdande politiker att hålla två saker i huvudet samtidigt.