Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Chefredaktör Vávra Suk talar i Nya tiders monter på bokmässan i Göteborg. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Militanta postmodernister gräver demokratins grav

Ledare · Publicerad 05:00, 16 okt 2017

Få epoker i Europa har präglats av en sådan bred uppslutning bakom begrepp som demokrati och alla människors lika värde som vår. Samtidigt är det något obehagligt som håller på att ske med vårt gemensamma samtalsklimat – inte bara på ytterkanten, utan också i den politiska mitten. Tonläget har hårdnat, och toleransbudskapet klingar allt mer ihåligt.

Ett aktuellt exempel kan vara den debatt som har seglat upp med anledning av den högerextrema tidningen Nya tiders närvaro på bokmässan. I ett av årets mest skrämmande kulturreportage skildrar journalisten Sam Sundberg (SvD 170923) hur det i stora delar av kultur-Sverige har uppstått en total låsning i relation till denna. ”Inte vad gäller nazism eller högerextremism, märk väl, utan om huruvida bojkott av Bokmässan är det bästa sättet att bekämpa den.”

”De svävar på målet, stakar sig. Ber om källskydd”, skriver Sundberg. ”En namnkunnig kulturskribent erkänner att hen inte vågat publicera de texter hen skrivit om mässan. Det är alldeles för infekterat förklarar hen, och ber i nästa andetag om att få vara anonym i artikeln.” Han sammanfattar sina erfarenheter med orden: ”Det är hjärtknipande att se hur nervösa alla dessa välmenande människor blir när Bokmässan förs på tal. De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra.”

Detta fenomen är inte bara sant om vårt eget hörn av västvärlden. Tidningen The Spectator skildrar i en uppmärksammad artikel hur debattklimatet på brittiska universitetscampus har utvecklat sig de senaste åren. Allt oftare händer det där att offentliga debatter blir avlysta, eftersom militanta studenter hotar arrangörerna med att ”om ni låter honom/henne tala, kommer vi att …” följt av ett mer eller mindre aggressivt hot.

Med journalistens egna ord: ”Den ’ingen plattform’-policy som tillämpas av olika studentföreningar utökas i dag för att utestänga i princip alla från campusområdet som inte är i perfekt samklang med det rådande grupptänkandet. En gång i tiden var det bara högerextrema uppviglare som utestängdes från plattformen, men nu har alltifrån sionister till feminister med fel åsikter om transgenderfrågor till ’våldtäktsförnekare’ (alla som ifrågasätter tanken att det moderna England är i ’våldtäktskulturens’ grepp) funnit sig själva utestängda från universitets-sfären.”

Hur hamnade vi egentligen här? Jag tror att det till stor del handlar om de postmoderna filosofernas tal om rätt och fel, godhet och sanning som något relativt. När sanningen inte längre är absolut, förlorar argumenten sitt egentliga värde. Kvar blir bara frågan om makt – och vem som ska få stå på plattformen (eller över huvud taget komma till tals i det offentliga rummet) är just en maktfråga. Även värderingar som i sig är att betrakta som vidsynta och toleranta, visar sig på så sätt kunna förenas med en både hårdför och antidemokratisk hållning.

Just detta tycks vara vad som i dag utspelar sig mitt framför våra ögon: Postmoderna fanatiker som är så säkra på att de strider för det godas sak att de hårdhänt och utan betänkligheter trycker till sina meningsmotståndare – till exempel författare som inte har ”förstått” att de måste bojkotta bokmässan, eller debattörer som inte böjt sig under det politiskt korrekta på ett visst universitetscampus.

Och förutom att detta är en hållning som förpestar det offentliga samtalet, är det djupt illavarslande för vår västerländska demokrati. Såväl demokrati som alla människors lika värde förutsätter trots allt en respekt för yttrandefriheten. När vi i stället reducerar varandras ståndpunkter till maktspråk, och när vi demoniserar varandras utgångspunkter och motiv, gräver vi demokratins grav. Demokrati kan trots allt inte fungera som det är tänkt, när vi försöker tillämpa den utan en demokratisk hållning gentemot varandra.

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...