Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Romarbrevet 5:20

Världen idag

Revolutionsåret 1917 i Ryssland. Bolsjevikernas revolt i Petrograd mot den provisoriska regeringen krossades av regeringstrupper. Demonstranter på Nevskij Prospekt flydde för militären och över 400 arbetare sköts ned eller sårades. Foto: APN/ TT

Kommunismen – ett bokslut på 100-årsdagen

Ledare · Publicerad 00:00, 8 nov 2017

Minnesdagarna kommer tätt just nu. I dag för exakt 100 år sedan trängde bolsjevikerna in i Vinterpalatset i Petrograd och avsatte den ryska övergångsregeringen i en statskupp. Detta blev den avgörande startpunkten i oktoberrevolutionen (den udda dateringen kommer av att Ryssland ännu använde den julianska kalendern) och inledningen på en långlivad diktatur med miljoner och åter miljoner offer som resultat.

Maktövertagandet följdes av det som Lenin kallade ”proletariatets diktatur” som en kort övergångsfas i väntan på det klasslösa paradis som profeterna Marx och Engels utlovat. Denna övergångsfas visade sig dock bli längre än förväntat. Resultatet blev mer än sju decennier av förtryck, inte bara i Sovjetunionen, utan över stora delar av världen.

De som föddes vid Berlinmurens fall 1989 är i dag vuxna, utan minnen från kommunismen i Östeuropa. Därför är det precis som i nazismens fall angeläget att unga i skolan får studera kommunismens brott mot mänskligheten – då som nu. Nyligen kunde vi se hur kommunistpartiet och inte minst Xi Jinping personligen knöt ett ännu starkare grepp om Kina, ett land som under Maos ledning förde många miljoner till döden under Det stora språnget och Kulturrevolutionen. Kommunismen må ha avlidit i Östeuropa omkring 1990, men den är fortfarande högst närvarande i världen, och märkligt nog också i många västerländska drömmar.

I samhället – till och med inom grenar av kristenheten – har en naiv vitmålning av kommunismen varit vanlig under det sekel som gått sedan Lenins maktövertagande. Kanske kommer fascinationen ur den längtan efter fullkomlighet som alla människor bär på, och som i kristen tro är en del av Guds slutliga frälsningsplan för världen. Kommunismen däremot ger ett falskt hopp om att vi redan här och nu kan nå detta mål via en våldsam revolution. Som kampsången Internationalen uttrycker det: ”I höjden räddarn vi ej hälsa (…) nej, själva vilja vi oss frälsa”

Men detta är en gravt förfalskad framtidsvision. Murens fall gjorde att många fick upp ögonen för kommunismens förtryck, men än i dag finns det kristna som uttrycker fascination över denna rörelse. Detta är något av en gåta, inte minst då kommunismen alltid har riktat förföljelsens fokus just mot kristna grupper. Precis som i antikens Rom väcks härskarnas avsky mot dessa som inte vill böja knä utan envist hävdar att det finns en Herre som står över alla jordiska härskare. Den enkla bekännelsen är mer än självgoda jordiska despoter kan tåla.

Politiska utopier är farliga företeelser. I strävan efter det tänkta drömsamhället har anhängarna visat sig vara beredda till vilka handlingar som helst. Den som tvivlar kan lämpligen studera sin Stalin eller Pol Pot. ”Nej, nej, vi sympatiserar ju inte med diktatorerna, bara med de ädla kommunisterna”, lyder det vanliga försvarstalet. Revolutionären Che Guevara som dog för nästan exakt 40 år sedan har blivit en närmast mytologisk gestalt som fått spela precis den rollen. Hans ansikte har blivit en sekulär ikon, en symbol för drömmen om den revolutionäre självfrälsande människan. Bildskön och talför var han, men likafullt ack så totalitär och mordisk under sin bana tillsammans med Fidel Castro på Kuba.

Av frukten känner man trädet, och slutsatsen kan bara bli en. Kommunismen har aldrig varit, och kan aldrig anses vara, vägen till det goda samhället. Precis som alla andra totalitära utopier kan slutmålet se lockande ut, men vägen dit är kantad av blod och massgravar. 100-årsdagen av bolsjevikernas statskupp är ingen minnesdag att glädjas åt. Tvärtom är den en av 1900-talets allra viktigaste varningar. 

Kommunismen har aldrig varit, och kan aldrig anses vara, vägen till det goda samhället.

Vad små vi är när vi bara jagar efter mera.

Gästkrönika Jens Charlieson Jag ser Afrika i mitt Instagram­flöde och undrar vad det är som händer med oss här i väst. Många av mina vänner befinner sig just nu i Etiopiens...