Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.
Ordspråksboken 10:32

Världen idag

Full storm i Svenska kyrkan

Ledare · Publicerad 00:01, 17 aug 2016

Full storm, är den mest adekvata metaforen, bildbeskrivningen, av läget i Svenska kyrkan just nu. I stora delar av ledningen har man lyckats sänka trösklar och lyfta taket så att det som återstår är ett tomt skal där ideologiska och teologiska vindar blåser vart de vill. Grunden urgrävd, taket borta och resterna riskerar att bli historiska monument likt forntida stenrösen. Detta är inte hela bilden av Svenska kyrkan, men den som dess ledning just nu skapar.

Med den teologi och politisering i sitt budskap som kyrkans ledning företräder, riskerar man påtagligt och dagsaktuellt medlemsflykt, men också att rasera alla ekumeniska strävanden mellan kristna kyrkor inte minst i Sverige, men också i andra delar av världen. Med rasande fart växlas Jesus ut. Vi ber ju ändå till samma gud, säger man, när religionsblandningen kommer på tal, och hänvisar till Abraham.

Det är här som villfarelsen och kätteriet mot kristen tro tycks börja. Utan att vara teolog kan man som kristen ändå läsa den historiska berättelsen om Abraham som judendomens starthistoria men också som kristendomens. Där beskrivs hur Abrahams, Isaks och Jakobs gud, för kristna profetiskt leder fram till Jesus, som frälsaren för alla folk. För judarna, men också för alla andra folk. Isak fick originaluppdraget. Jesus uppfyllde profetian och deklarerade att han var Guds son. För det fick han en neslig död på ett kors, men i förutsättningen låg uppståndelse och hopp i det mörkaste mörker för dem som vill se och tro. Berättelsen om korset är en dårskap för den som inte tror, sa Paulus. ”Var hälsad kors, mitt enda hopp”, sa Strindberg, när döden kom nära. Korset beskrivet både som irritation och fridstecken.

Här kommer dagsstormen i Svenska kyrkan in med full kraft. Tre kvinnor, tillika respekterade teologer, vägrar blunda för ondskans angrepp på människor som tror på det kristna korsets budskap och den som förkunnar och förklarar korsets mening och rättesnöre i människors liv. I stället angrips de tre ända upp från Ärkebiskopens kansli när de i en Facebook-grupp uppmanar medmänniskor att bära korset i solidaritet med mördade kristna systrar och bröder.  

Uppropet kallar sig ”Mitt kors” och har i dagarna fått betydligt fler än 6 000 följare. Solidaritet med kristna syskon är för dem inte detsamma som empati­löshet för miljontals människor som drabbas av krig och förföljelse i andra religioner och länder. Det är inte en krigsmarkering mot den som inte tror kristet. Det är i stället ett kärleksuttryck av sorg och medkänsla för dem som brutalt fick offra sina egna liv för att de trodde på Jesus som Gud och Frälsare.

Från Svenska kyrkans kansli kommer då anklagelser som riktar sig mot både uppropet och initiativtagarna. ”Dolda motiv, okristligt, uppviglande, främlingsfientligt”, var ord som distribuerades utan att Ärkebiskopen tog avstånd. I stället spädde hon på med att framställa det som om de tre prästerna ifråga – Helena Edlund, Johanna Andersson och Annika Borg – skulle delta i en ”kulturkamp”. Andra har anklagat gruppen för närhet till IS och SD.

Som om detta inte var nog, skriver samtidigt ärkebiskopen, och den katolske biskopen Anders Arborelius en mycket luddig artikel i DN (8/8), tillsammans med Stockholms rabbin och två imamer, varav åtminstone en har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet. Budskapet är att tona ner skillnaden mellan religioner, främst kristendom och islam. Där förklaras också att alla ber till samma gud, underförstått att det inte spelar någon roll på vad och på vem man tror. Att ärkebiskopen var undertecknare kan ses som en del av hennes raserande av kristen ekumenik. Arborelius deltagande är svårare att förstå. Expressens kultursida tar upp debatten med hjälp av Joel Halldorf, som verkar tro att fler moskéer löser våldsislamismen, och Göran Rosenberg som hånar det kristna korset som en utlöpa av Luthers gamla antisemitism.

Men här passerades en gräns för både troende och sekulära. Hur kan kyrkan ta avstånd från sig själv? Har kyrkoledningen en annan agenda? Frågorna gick tillbaka till korset. Korsuppropets folk tycks ha resonerat ungefär så här: Kan vi bara få börja om där allting startade, vid korset, vid evangeliets och själens ”ruta ett”? De gör det av medmänsklig solidaritet med kristna syskon. Däremot bör nog de som kritiserar uppropet med skruvade argument se aktionen som en larmsignal, när korsets värden hotas av dem som borde vara de första försvararna.

Därför stormar debatten nu både internt och på de flesta svenska kultursidor. Det är väl mot bakgrund av detta som biskop Arborelius kände ett behov av att förtydliga sig i Katolskt Magasin: ”Korset är vår kristna stolthet”, säger han där. Blivande jesuitprästen, Thomas Idergard, är i tidskriften Signum stark kritisk mot Rosenberg och andra som ”utnyttjar påven i ideologiskt polariserande syften”, eller inte ens förstått honom. Erik Helmerson påminner i DN (15/8) om att mordet på prästen Jacques Hamel var en attack mot kristendomen.

En av de få som ännu inte tycks ha förstått är dessvärre ärkebiskop Antje Jackelén. Fram till kyrkomötet har hon några veckor att fundera på om hon skall fortsätta att leda en kyrka, vars bekännelse till korset hon verkar ha problem med. Är tron på korset onödig, oviktig eller rentav död för henne och hennes närmaste medarbetare? Är vägarna till Gud fler än Jesus? I så fall måste Svenska kyrkan få en ny ledare.

Med rasande fart växlas Jesus ut. Vi ber ju ändå till samma gud, säger man, när religions-blandningen kommer på tal, och hänvisar till Abraham.

”Religion är opium för folket!” sa kommunisten Karl Marx. Hans materialistiska historieuppfattning står i skarp kontrast till en biblisk världsbild.

Gästkrönika Torbjörn Freij ”Religion är opium för folket!” sa kommunisten Karl Marx. Hans materialistiska historieuppfattning står i skarp kontrast till en biblisk världsbild....