Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
2 Timoteusbrevet 4:7

Världen idag

68-kyrkan utmanas

Ledare · Publicerad 00:01, 10 maj 2017

I kyrkopolitikens värld är vi nu i inledningen av valrörelsen inför höstens kyrkoval, som för de politiska partierna i kyrkomötet är en storövning inför nästa års riksdagsval. Ambitionen att föra in partipolitiken i kyrkan är inte ny, men likafullt högst riskabel.

Det är inte ofta ett forskningsarbete om svensk kristenhet får ett större medialt genomslag. Sista tiden har detta dock skett för Johan Sundeens bok ”68-kyrkan”. Boken är en sammanställning av bakgrunden, förloppet och konsekvenserna kring de vänsterpolitiska strömningar som bröt in i kyrkor och samfund runt det omvälvande året 1968.

Radikala politiska krafter banade sig väg in i kyrkans innersta, och starka vänsterröster valde Svenska kyrkan som arena för att hylla kommunistiska diktaturer och genomföra sina egna marxistiska idéer. Några av de exempel som Sundeen tar upp framstår i dag som så extrema att man spontant tänker att de är hämtade från något slags satirprogram. Men för de kyrkliga revolutionärerna var satsningen på blodigt allvar. Det socialistiska samhällsbygget skulle genomföras, och vem vore väl en bättre byggpartner än den folkkyrka som under flera decennier redan präglats av en medveten strävan att politisera och sekularisera kyrkan inifrån? 

Sverige 2017 rymmer den djupt motsägelsefulla situationen att vänsterrörelsen med ena handen kan tänka sig att förmedla 50 nyanser av Marx inom kyrkans hägn, samtidigt som man med andra handen vill förbjuda religion på kyrkliga skolor och förskolor. Ingen kan tjäna två herrar, förklarade Jesus själv i Bergspredikan.

Antingen kommer man att hålla sig till den ene och se ner på den andre, eller också tvärtom. Det stora regeringspartiets ställningstaganden pekar på att detta tycks stämma också 2 000 år senare. 

Om förfallet får pågå tillräckligt länge, börjar dock stenarna ropa både här och där. Två kvinnliga präster protesterade nyligen i Kyrkans Tidning mot att biskopen i dag har reducerats till en maktlös galjonsfigur, som lätt kan rundas av politikerna i kyrkomötet. Till och med den religionskritiska DN-kulturskribenten Maria Schottenius kritiserade i måndags politikernas vägval att göra biskoparna överflödiga.

I samma tidning uttryckte sig den kände satirtecknaren och prästen Kent Wisthi än mer drastiskt: ”Svenska kyrkan kommer att dö. Om 100 år finns inte Svenska kyrkan. Det är bra!” Wisthi betonar dock samtidigt att Kyrkan med stort K alltid kommer att finnas. Därhelst befrielse genom Jesus förkunnas, därhelst helig Ande verkar, där finns Kyrkan.  

Kanske är det en uppbrytning i två motsatta grupperingar vi nu börjar se. Färdriktningen för den stora folkkyrkan låg utstakad redan flera år före 1968-omvälvningarna, och har sedan dess slagit ut i önskad blom: De krafter som ville stöpa om kyrkan till en inomvärldslig socialism har haft stor framgång, och deras ledargestalter blev professorer och biskopar. Målet för dessa krafter i höstens kyrkoval är att vrida om kyrkan i politiskt ännu radikalare riktning, snarare än att vara det salt och ljus som Jesus själv kallade sina efterföljare att vara. 

Men om den påtagliga frustrationen bland kyrkans gräsrötter och frustrerade präster däremot kommer till uttryck i röstlokaler i höst, då finns fortfarande en möjlighet att rädda det till synes raskt sjunkande skeppet. Sverige har under det senaste seklet nogsamt följt budet att ge åt statsministern det som tillhör statsministern. Kanske kan reformationsåret 2017 bli den tid då många i stället reser sig för att ge tillbaka till Gud det som tillhör Gud.

Kanske kan reformationsåret 2017 bli den tid då många i stället reser sig för att ge tillbaka till Gud det som tillhör Gud.

Talen det inte rapporteras om

Israelkommentar Israelkommentar. Kontexten behövs för förståelse och sympati När man bor i väst, blir man matad med information om Israel som, med några ädla undantag, är extremt kritisk mot Israel. Om det är fråga om...