Kyrkan och relationerna

Opinionsarbetet är omfattande för att luckra upp könsgränser, och mer betrakta kön som en social konstruktion än som ett biologiskt faktum. Det ligger i tiden att ifrågasätta normer och mänsklig erfarenhet. I det politiska samtalet är frågorna om kön och sexualitet ständigt närvarande. Samkönade vigslar, adoption för homosexuella, insemination av lesbiska och könsbyten är exempel på frågor som har lyfts de senaste åren.
Ska kyrkan och kristna ha åsikter i de här frågorna och yttra dem? Somliga hävdar att kyrkan talar för mycket om normer på sexualitetens område. Kyrkans primära fokus bör förstås inte vara på de här frågorna, men de är inte oviktiga. Ytterst sett handlar det om människans sanna identitet, om familjens plats och om våra barns framtid.

Men frågan om höna och ägg är intressant i sammanhanget. För det är ju inte kyrkan som väcker alla dessa frågor. Det är snarare den omgivande kulturen. Och denna omgivande kultur verkar förvänta sig att kyrkan säger "ja och amen" till varje normkritiskt experiment, alternativt håller tyst. När kyrkan reagerar och höjer sin röst för en traditionell syn på äktenskap, familj och kön väcks en ilska. Ett glatt och naivt "ja och amen" som i stället förbyts i ett enkelt "nej" vållar kraftfulla reaktioner. Men det som egentligen väcker ilska är inte att kyrkan uttalar sig i de här frågorna, utan att kyrkan har en avvikande uppfattning. Den kyrka som välsignar och bejakar de sexuella och könsöverskridande experimenten hyllas och lovordas av kulturen. De är framsynta och moderna. Den kyrka som däremot avviker är reaktionär och trångsynt. Inga enkla förutsättningar alltså.

I en sådan tid är det lätt att välja anpassningens väg. Lätt, men knappast rätt. Kyrkans roll är ofta just att ha en avvikande uppfattning. Det ligger i det profetiska uppdrag som kyrkan har anförtrotts.
I dagens tidning belyser vi hur queerteorierna rör sig in i kyrkans värld. Bibeln ska nu läsas ur ett queer-perspektiv, hävdar man. Texter som belyser vänskap och familjekärlek sexualiseras och blir något annat än vad de är tänkta att vara. Samtidigt ska kyrkans personal hbt-utbildas, där ett av syftena är att anlägga ett queer-perspektiv på Bibeln. Synen på kön och sexualitet luckras upp och kyrkan lämnar det den alltid har trott på.

Men man lämnar inte bara sin lära, man lämnar också en ekumenisk gemenskap. En gemenskap som rör sig långt utanför vårt lands gränser. Många varnade för framtida ekumeniska problem för Svenska kyrkan efter kyrkomötets beslut för nu tre år sedan då de, i sin iver att följa riksdagen, beslutade sig för att omformulera vad ett äktenskap är. Detta genom att likställa samkönade relationer med det kristna äktenskapet. Några av de första internationella reaktionerna kom från den lutherska Mekane Yesuskyrkan i Etiopien. Ledningen där har i brev uttryckt sin djupa sorg över vad Svenska kyrkan och kyrkomötet förorsakat genom sitt beslut.

Samma signaler kommer från flera andra håll; från ledningen för den anglikanska Engelska kyrkan, den lutherska kyrkan i Lettland och i afrikanska kyrkosammanhang till exempel. Nu senast är det den Rysk-ortodoxa kyrkan som reagerar. Den säger sig nu inte vara beredd att erkänna dopet i Svenska kyrkan eller i den Danske folkekirken till följd av att ortodox kristen teologi – i likhet med kristna i alla tider – ser utlevd homosexualitet som synd inför Gud. Priset Svenska kyrkan betalar för att närma sig queerteorier och hbt-perspektiv är att relationerna med andra kristna försvåras. Det priset borde var och en betrakta som högt.