Ideologiskt vilset

Med riksdagens högtidliga öppnande, regeringens  budgetproposition  följt av de fyra oppositionspartiernas skilda alternativbudgetar samt söndagskvällens partiledardebatt i SVT Agenda har nu den inrikespolitiska hösten på allvar tagit fart och debattemperaturen stegrats.
Att familjens roll och föräldraskapets grundläggande betydelse lyftes fram en enda gång, i några korta meningar av Kristdemokraternas parti­ledare Göran Hägglund, visar på den ideologiska och kulturella vilsenhet som de svenska riksdagspartierna famlar i.

Sett i ett internationellt perspektiv är det i grund och botten märkligt att de svenska parti­ledarna, till skillnad från kulturen i amerikansk, brittisk och tysk politik, vågar tala så lite om vad medborgarna själva, familjerna, företagen och det civila samhället, till vilket kyrkorna självklart hör, på egen hand kan uträtta och att politikens roll också är den stödjande – inte att ta över allt. I den svenska politiska traditionen ingår mer tilltron till att politik och politiker kan lösa, om inte allt, så det mesta.

Sakpolitiskt kretsade mycket av debatten kring vilken politik, alliansens, den rödgröna oppositionens eller SD:s, som bäst stimulerar fram nya jobb och inte minst underlättar för ungdomen att få fäste på arbetsmarknaden.
Det unika, och motsägelsefulla, är att S och MP kritiserar alliansregeringen från konservativt ekonomiskt håll genom att mena att finansminister Anders Borg (M) satsar för mycket, inte för litet, på reformer, bolagsskattesänkningar och infrastruktursatsningar i förhållande till vad statskassan tillåter.

Även om det inte skiljer mer än fem miljarder, i en statsbudget som omfattar drygt 1 000 miljarder kronor, är det ändå en politisk poäng S och MP försöker ta genom att ikläda sig rollen som de mer ekonomiskt försiktiga och återhållsamma. Dock lider deras kritik av svagheten att de alla tidigare år, och så sent som ifjol, anklagade alliansregeringen för att satsa för litet, för sent och på fel områden.
Ett annat närliggande tema berörde hur Sverige fortsatt ska kunna klara sig ekonomiskt i en omvärld med tilltagande finansiella och arbetsmarknadsmässiga bekymmer, inte minst i dagens Europa där europrojektets svagheter och inneboende motsättningar allt tydligare kommit i öppen dager.

I det sammanhanget gick det inte att missa att S-ledaren Stefan Löfven för första gången klart markerade en ny och mer realistisk socialdemokratisk linje, nämligen att det är dags för övriga Europa att ta ett större ansvar för flykting- och asylmottagandet satt i relation till vad Sverige redan åtagit sig under en längre tid.

Den fråga som Expressen uppmärksammat på ledarplats och det Stefan Löfven indirekt tar upp och nu allt mer akut kommer närmare riksdag och regering, är hur svensk arbetsmarknad och ekonomi ska förmå att skapa alla de 10 000-tals nya jobb som behövs varje år – i synnerhet för att kunna inlemma den växande skaran utifrån med uppehållstillstånd i vårt land och få dem integrerade och självförsörjande i det svenska samhället.

Utmaningen framstår som extra krävande och svår, meddelar många kommunala flyktinghandläggare och sfi-lärare, i det nya läge som uppstått på senare tid när, parallellt med den höga ungdoms­arbetslösheten och växande gruppen socialbidragstagare, allt fler asylsökande är analfabeter från kulturellt avlägsna länder som Afghanistan och Somalia.

Ifall det svenska samhället misslyckas på denna punkt väntar inte bara ett tungt försörjnings­ansvar för de i arbete att stödja de i utanförskap, utan också mer tudelade och polariserade städer och samhällen med risk för tilltagande spänningar.
Fler jobb, starkare familje- och samhällsband och mer av kristen nästankärlek kommer att behövas, mer än någonsin.