När kamp blir norm
I dagens tidning berättar vi om Åke Roxberg, kyrkoherde i Teleborgs församling i Växjö stift, som enligt flera uppgifter till Världen idag har lett gudstjänst i kvinnokläder, peruk och lösbröst. Som Ann-Christine. Saken har uppmärksammats av såväl lokalmedia som av riksmedia. Under många år har han legat lågt med lockelsen att ibland gå klädd i kvinnokläder, men efter en uppmaning från sin kurator har han valt att "komma ut" som transvestit. Han har däremot inte valt att frånträda sitt prästämbete, utan hävdar i stället sin lagliga rätt att uttrycka den nya identiteten i sin prästerliga tjänst.
Hur bör kyrkan förhålla sig till en sådan sak? Ja, Gud har skapat oss till sin avbild, till man och kvinna. Han har skapat somliga till män och andra till kvinnor. Det är ett biologiskt faktum, som ingen genusteoretiker i världen kan ändra på. Att en man söker förställa sig till kvinna står därför i strid med skapelseordningen och kyrkans lära. Det får dessutom själavårdsmässiga konsekvenser, då förtroendet för prästen riskeras. Det här är frågor som tidigare generationer inte har konfronterats med. Homosexuella präster finns på flera ställen, nu finns det åtminstone en präst som är transvestit också.
Prästen ifråga beskriver livet tidigare som en kamp. Den kampen måste vi som kristna ha respekt för, likaväl som vi har respekt för annan kamp mot synd och frestelser. Vi respekterar till exempel den människa som brottas med homosexuella tankar, men vi bejakar inte utlevd homosexualitet. Vi respekterar den som attraheras av personer utanför det egna äktenskapet, men vi bejakar inte äktenskapsbrott. Varje person som kämpar mot synden förtjänar vår respekt, oavsett vilken flank kampen förs på. Vi måste förstås ställa oss på den kämpandes sida. Som kristna kämpar vi trons goda kamp tillsammans. Vi kanske inte förstår varje enskild kamp fullt ut, men vi respekterar trots allt kampen.
Men – och det är viktigt – att bejaka synd och göra kampen till norm är förödande. Konsekvensen av ett sådant förhållningssätt blir att varje brottningskamp som någonsin pågått i någon människas tankar blir vårt budskap. Verkligheten formar budskapet, i stället för att budskapet får förändra verkligheten. Evangeliet blir inte längre Guds kraft till frälsning, räddning bort från synd och till ett liv i helgelse.
Håkan Sunnliden formulerar det briljant: "Det som under alla år hört hemma i syndabekännelsen hamnar nu i stället i trosbekännelsen." Är det så illa? Har vi – hemska tanke – börjat tro på synden? Har synden blivit vår lära? Det går självfallet att respektera varje människas kamp och samtidigt hålla fast vid idealen. Vi måste kunna skilja på bör-värde och är-värde, på tro och synd, på förkunnelse och själavård. Men det måste vara idealen som ger kraft åt kampen, är-värdet som styrs mot bör-värdet, tron som frälser från synd och förkunnelsen som ger liv åt själavården. Vänder vi på det, så fråntar vi människor deras slutliga hopp och utelämnar dem till nederlag. Det är inte kyrkans uppdrag.
Den som föraktar kampen blir hård och fariseisk. Men den som ger upp idealen och kallar fel för rätt, krokigt för rakt, synd för lära, är heller inte trogen sitt uppdrag och sin uppdragsgivare. Kyrkan har ett uppdrag att förkunna det glada budskapet om frälsning. Om frälsning från synd, detta otidsenliga begrepp. Det glada budskapet är att det finns en som har vunnit seger över synden. Jesu död på korset – hans kamp mot synden – har blivit vår seger. I tro får vi överlämna vår kamp till honom som är full av både nåd och sanning.
I fallet i Växjö stift väljer trotjänare i församlingen nu att lämna. I profan media framställs kyrkoherden som ett offer. Men de verkliga offren sitter i kyrkbänkarna. De tvingas konstatera att deras kyrkoherde uppträder förklädd till kvinna under gudstjänsten. Och med biskopens välsignelse. Kamp har blivit norm, där också.
