Reflektioner från ett sidofönster
Efter att ha haft ett lägre tempo och vilat efter en kraftig överansträngning, är det dags igen att fatta pennan. Att under ett antal veckor ha sett saker lite från sidan, ger att annat och fräscht perspektiv.
En diskussion, om än något ovillig, har vuxit fram kring frikyrkans vara eller icke-vara. Har man kommit till vägs ände, frågar man sig. Att man har förändrats radikalt är uppenbart. Traditionellt har man värnat om väckelsetro, omvändelse, kallelsemedvetenhet och evangelisation. Hur mycket som i dag finns kvar av just detta i traditionell frikyrklighet varierar och är svårt att bedöma. En sak försvårar diskussionen och det är behovet av självbekräftelse och att hålla ihop den egna gruppen, vilket ofta effektivt lägger locket på. En kultur av både rivalitet och självförsvar finns och där vill man inte gärna blotta svagheter för "konkurrenter".
I dag behöver vi därför bredda perspektivet. Det räcker inte att bara tala om väckelsekristendom, frikyrklighet, pingst-karismatik, etcetera. Vi måste se på hela kristenheten, och då menar jag hela. Jag minns när jag för snart 15 år sedan började tala om enhet. Om det uppfattades positivt, gick tankegångarna mest till enhet mellan trosrörelse och pingströrelse. Det var före Jesusmanifestationstiden och verkar i dag något snävt, minst sagt.
Att kristenheten befinner sig inför stora utmaningar är inget nytt. Den kristna tron har alltid varit en generation ifrån utplåning, men ändå alltid överlevt. Att däremot, av något slags missriktad naiv positivism, negligera utmaningarna är direkt skadligt. Det tyder på brist på insikt. Det är inte heller så att konstaterandet av vissa brister innebär en negativistisk grundsyn eller skapar modfälld pessimism. Tvärtom, klarsyn och lägesanalys är bästa vägen att komma framåt och komma rätt.
Att bredda perspektivet innebär att se det man inte sett förut – och förstå det. Då upptäcker man att andra kristna grupperingar i sin trosskatt har sådant man inte visste fanns där. Att frikyrklighet fått nåden att sätta ljuset på bibeltro, omvändelse, helgelse, Andens gåvor, mission, etcetera innebär ju inte att detta inte finns i andra kristna sammanhang. Upptäckten att så är, kan vara omskakande. Det egna sammanhangets legitimitet ifrågasätts om man monopoliserat på dessa "specialiteter" och sedan upptäcker att detta finns, och ibland i större fullhet, i andra sammanhang. Att då våga omvärdera sin förståelse av andra, utan att förminska det man själv fått, är kanske något av det första man bör göra för att få en rätt och saklig omvärldsbeskrivning.
De yttre utmaningarna gentemot den kristna tron är så stora att vi faktiskt inte har råd med alltför snäva monopolanspråk i våra respektive samfund. Det yttre motståndet kommer aldrig att på allvar övervinnas, om vi inte tar itu med våra egna interna svagheter och växer oss mer samman i en robust, livskraftig och sanningsenlig enhet. Detta förutsättningslöst, utan dolda agendor, egna ambitioner eller selektivt utvalda uppfattningar som mest gynnar den egna gruppen. Bara kärleken kan lösa fruktan och bryta ner gruppegoismen. Ett radikalt inre arbete väntar på oss, om vi vågar. Lönen blir stor!
