Dags för en befrielserörelse
Denna vecka pågår Kyrkomötet i Uppsala, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkomötet består av 251 valda ledamöter med rösträtt plus 13 biskopar – utan rösträtt.
Kyrkomöten har det också funnits tidigare i den kristna kyrkans historia. I Nicaea (nuv. Turkiet) till exempel, samlades man till Kyrkomöte år 325, då det första utkastet till det som brukar kallas den Nicenska trosbekännelsen, växte fram.Ledamöterna i det kyrkomötet var ungefär lika många som på dagens kyrkomöte, 250 biskopar deltog – alla med rösträtt. De hade nyligen varit med om en av dåtidens allra värsta förföljelser mot de kristna. Många, både lekfolk, präster och biskopar, miste livet för trons skull under den förföljelsen. De som överlevt förföljelsen kom till Kyrkomötet, somliga med ögonen utstuckna, andra med lemmar avhuggna och märken efter ohygglig tortyr på olika sätt. Sådant som de fått utstå för att de bekänt sig till Jesus Kristus som sin och världens unike Frälsare! Ledamöterna som nyss sluppit ur fångenskapen var nu fria att följa sin Herre, fria att fatta de beslut som de efter Guds Andes ledning kom fram till. De viktiga besluten från Kyrkomötet i Nicea har väglett Kristi kyrka och skyddat henne från villolära allt sedan dess.
Den 1 januari år 2000 befriades Svenska kyrkan – trodde man i alla fall. Det var då som den Svenska kyrkan blev fri från staten och skulle få fatta beslut utan statsmaktens eller partipolitikens inblandning. Men innevarande Kyrkomöte och tidigare Kyrkomöten visar tyvärr det motsatta, att sedan den 1 januari 2000 har fångenskapen i stället ökat.
Svenska kyrkan är i dag mycket politikerstyrd, och det visar sig på flera sätt. Det Socialdemokratiska partiets partiledare besöker den kyrkopolitiska (S)-gruppen för att peppa dem inför deras insats i Kyrkomötet. Det är mycket underligt i en kyrka som ska vara fri från staten, att sådant sker.
De flesta av de 251 ledamöterna vid veckans Kyrkomöte i Uppsala, är invalda därför att de kandiderar på partipolitiska listor vid kyrkovalet. Det är dags att Svenska kyrkan får den frihet som hon bör ha, precis som övriga kyrkor och samfund har sin frihet att besluta i egna frågor.
Var finns de politiska partiernas inflytande i synagogans, moskéns, Katolska kyrkans, Pingströrelsens, Frälsningsarméns eller de övriga olika frikyrkornas högsta beslutande organ? Varför är det så viktigt för de politiska partierna att behålla greppet om Svenska kyrkan?
Det är helt klart att en del kontroversiella beslut som fattats av kyrkomötet de senaste åren – till exempel beslutet att först välsigna och senare, i äktenskap sammanviga par av samma kön, de besluten hade inte kunnat genomföras om inte de politiska partierna hade haft majoritet i Svenska kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet.
Kan inte någon göra något!? Jodå! Man kan se till att rösta i kyrkovalet nästa år, hösten 2013. Och då vara noga med att inte lägga sin röst på någon av de politiska partiernas listor.
Är det kanske dags för en verklig mobilisering inför valet år 2013, så att Svenska kyrkan äntligen får den frihet som många trodde – och hoppades – att hon skulle fått redan den 1 januari 2000. Detta angår oss alla, besluten i Kyrkomötet påverkar hela den svenska kristenheten. Långa köer av engagerade kristna människor vid vallokalerna på valdagen är det som behövs!
