Moral och juridik

De senaste veckorna har debattens vågor gått höga på grund av den så kallade Muhammed­filmen, som egentligen heter "The innocence of muslims". I många fall har debatten även övergått till upplopp, flaggbränningar, våldsamheter och dödande.
Hur ska vi då se på det som har hänt? Är det rätt eller fel att göra en film, där profeten Muhammed målas ut som en våldsam och extremt sexuell typ? Borde det kanske vara olagligt? Är det bra eller dåligt? För många människor över vår värld är Muhammed helig. Den som attackerar honom attackerar centrum av många muslimers tro. Motivet för publiceringen är därför intressant. Är det för att medvetet såra, eller finns det andra bakomliggande syften? Ett tänkbart syfte skulle kunna vara att testa gränserna för yttrandefriheten. Man vill värna yttrandefriheten genom att visa det absurda i de reaktioner som framkallas av publiceringen.

Liknande filmer har publicerats tidigare, då med syfte att ironisera över judisk och kristen tro. Monty Pythons film "Life of Brian" är kanske det mest kända exemplet. Där framställs religion – i judisk och kristen tappning – på ett mindre smickrande sätt. I Sverige har kristna – i synnerhet bibeltroende kristna – fått utstå en hel del. Vissa komiker har satt i system att på ett sarkastiskt sätt skildra kristen tro. I tv och radio används dyrbar programtid för att raljera över kristna. För några år sedan visades utställningen Ecce Homo, där Jesus skildrades på ett sätt som många kristna reagerade starkt på.

Här är det viktigt att skilja på moral och juridik. Publiceringen av filmen är av många skäl inte moraliskt försvarbar, men den är ändå juridiskt försvarbar. I ett demokratiskt samhälle måste det vara tillåtet att säga och publicera saker som till och med uppfattas som kränkande. Det måste, trots att det kränker den kristna tron, vara tillåtet att skämta om kristna och att visa Ecce Homo. I det senare fallet är problemet snarare att kyrkor öppnar upp för utställaren i fråga. Det finns förstås gränser även för yttrandefriheten, men vare sig Muhammedfilmen eller Ecce Homo är utanför dessa gränser.
Det är därför oroande när en del muslimska företrädare vill inskränka yttrandefriheten på det här området genom någon form av hädelseparagraf. I ett brev till utrikesminister Carl Bildt, mot bakgrund av just Muhammedfilmen, skriver imamen i den shiamuslimska moskén Islamic Center i Stockholm följande: "Till sist föreslår vi, på alla svenska muslimers vägnar, att stifta en lag i landet som kriminaliserar skymf mot alla religioner. Detta för att garantera den fredliga samexistensen i vårt samhälle. Vi hoppas att Sverige ska vara en pionjär i att stifta en sådan lag och garantera de givna mänskliga rättigheterna." Det här måste tolkas som ett steg bort från yttrandefrihet.

De reaktioner som filmen har framkallat är oförsvarliga. Konsulatet i Benghazi raketbesköts och USA:s
ambassadör i Libyen dödades omedelbart efter publiceringen. En minister i den pakistanska regeringen satte ett pris på filmmakarens huvud. Upplopp, våld, dödande. De här reaktionerna kan inte jämföras med de reaktioner utställningen Ecce Homo ledde till. Måhända är vi bara snälla svenskar, men västvärlden måste hålla demokratin högt och med emfas fördöma den här typen av reaktioner. Ingen film i världen kan ge legitimitet åt den typen av handlingar.

När den amerikanska regeringen köper reklamtid i pakistansk tv och Hillary Clinton försöker dämpa känslorna är det väsentligt att både moraliskt klandra och att juridiskt frikänna. Det lyckades hon inte med, åtminstone inte med följande citat: "Låt mig vara tydlig: USA:s regering har absolut ingenting att göra med den här filmen och vi avvisar klart och tydligt innehållet och budskapet."
Det går att ifrågasätta det moraliska i att publicera en nedlåtande film om profeten Muhammed, samtidigt som man med emfas stöder rätten att publicera filmen. Som kristna bör vi inte ägna oss åt att nedvärdera andra religioners profeter, men vi värnar yttrandefriheten. En balansgång måhända, men en viktig balansgång. Inte minst för den som är kristen och kallad att älska alla människor, också muslimer.