Passiviteten i Syrien oroar
Debatten inom svensk kristenhet har varit omfattande gällande om, och i så fall på vilket sätt, man får kritisera islam, muslimer, muslimska grupper och länder med muslimskt styre för deras handlingar och bakomliggande värderingssystem.
Det är i alla händelser uppenbart att det våld och de våldsamma protester som dragit fram i arabvärlden, med start på elvaårsdagen av de islamistiska terrordåden i New York och Washington den 11 september, varit orkestrerade av olika militanta och våldsbejakande muslimska grupper – jihadister och salafister. De här grupperna försöker ge sina i grunden kriminella handlingar religiösa alibi i islams namn. Detta måste få sägas och dessa problem måste få debatteras utan att alla muslimer dras över en kam.
Hänvisningarna till en undermålig kalkontrailer på 13 minuter från Kalifornien kan aldrig rättfärdiga ett mord på en amerikansk ambassadör. Det kan aldrig förklara att man bränner ner eller försöker inta amerikanska och tyska ambassader eller att man ger uttryck för ett oförblommerat hat mot USA, Israel, judar, britter, tyskar eller det kristna västerlandet i allmänhet. Reaktionerna är värda att fördöma.
Parallellt med detta har FN upprättat en lista över misstänkta krigsförbrytare i Syrien. Namnen offentliggörs inte för allmänheten, utan överlämnas direkt till den internationella brottsdomstolen i Haag. Vetskapen hos många stridande i inbördeskrigets Syrien om att de nu riskerar finnas med på FN:s krigsförbrytarlista ökar trycket på återhållsamhet och kan i enskilda fall också leda till direkta avhopp från striderna. FN-agerandet får ses som ett litet ljus i ett långvarigt mörker, detta med tanke på världssamfundets hittillsvarande handlingsförlamning – förorsakat av Rysslands och Kinas vetoblockering i säkerhetsrådet.
I FN-rapporten konstateras också att extrema islamistiska terrorgrupper, med hatisk inställning till den kristna minoriteten, i allt större utsträckning har tagit sig in i landet för att aktivt delta i stridigheterna mot Bashir al-Assads regim. "Vi ser en växande och alarmerande närvaro av stridande utländska element, inklusive jihadistiska militanta grupper. De riskerar att radikalisera rebellgrupperna och strider med andra rebellgrupper eller genomför egna räder", förklarade FN-rapportören, den brasilianske juristen Paulo Pinheiro.
Det maktvakuum som Ryssland och Kina genom sitt veto i säkerhetsrådet har medverkat till att skapa, har alltså utnyttjats av icke-demokratiska och våldsbejakande islamist- och jihadistgrupper i arabvärlden.
Ett FN-ingripande, liknande det som framgångsrikt ägde rum i Libyen förra året – där civila skyddades och diktaturen Khadaffi föll – är nödvändigt även i Syrien. Men detta har den politiska vänstern och socialister i Sverige och Europa motsatt sig. Därmed hamnar man på samma passiva sida som Ryssland och Kina. Rapporten från FN borde få den svenska och internationella politiska vänstern, samt även Ryssland och Kina, att inse faran med passiviteten. Den leder till att dödandet fortsätter och att de stridande grupperna radikaliseras.
Passiviteten riskerar dessutom leda till att en diktatur ersätts med en annan. För Syriens kristna minoritet är handlingsförlamningen ödesdiger. De lär vara måltavlor för jihadisterna.
