Staten och teologin
Sveriges konung Gustav Vasa såg till att centralisera statsmakten på 1500-talet. Han såg också till att skaffa sig ett grepp om Svenska kyrkan. Staten och kyrkan har i stor utsträckning gått hand i hand sedan Gustav Vasas dagar. Han tillät andlighet och förnyelse inom kyrkan så länge det gynnade hans politiska intressen. Statens kontroll över kyrkan medförde också en monopolkyrka. Det var kriminellt att inte vara med i den enda kyrkan.
Statens kontroll över kyrkan har knappast avtagit. Däremot har metoderna sofistikerats. Det finns fortfarande ett unikt politiskt inflytande över Svenska kyrkan, trots den formella frigörelsen från statsmakten. Den traditionella svenska frikyrkorörelsen växte fram i en skarp protest mot statens inflytande över kyrkan, som man menade ledde till en kompromissande och urvattnad kristendom. Men den statliga kontrollen över frikyrkan har också gått mycket långt. De teologiska utbildningarna inom frikyrkan är i stor utsträckning finansierade av staten, och även den internationella missionen lever på en hel del statliga pengar.
Jag menar inte att kyrkor inte alls ska ta emot statliga bidrag. I ett högskattesamhälle av svensk modell ingår i systemet att man får tillbaka en del av sina skattepengar på olika sätt. Men bidragsberoendet måste ständigt prövas och omprövas. Evangeliska Frikyrkan har till exempel markerat sitt oberoende mot statsmakten genom att avsäga sig vigselrätten.
En gräns för att ta emot statsbidragen går när bidragen påverkar vår tro och teologi. På denna punkt är jag bekymrad över de statliga bidragen till de teologiska utbildningarna. Högskoleverket jagar teologiska utbildningar med blåslampa och kräver rättning i leden.
Det stora dilemmat är att alla teologiska utbildningar främst syftar till att utbilda pastorer, präster och missionärer, människor som ger sina liv i Kristi tjänst och för att förkunna Guds ord och verka för kristna trons utbredning. Det statliga universitetsväsendet styrs av ett helt annat paradigm. Det sekulära paradigmet, med rötter i upplysningstraditionen och med en sluten materialistisk världsbild. Utifrån denna utgångspunkt ska undervisning och forskning bedrivas.
Det paradigmet krockar med en kristen världsbild. När man ska utbilda präster och pastorer handlar det om utbildning i den kristna världsbilden. Både att förstå den, tro på den, argumentera för den och kommunicera den. Den kristna världsbilden bygger på att det finns en Gud som har uppenbarat sig. Som har talat till oss genom sitt ord och genom att Gud blev människa genom Jesus Kristus.
Utifrån den sekulära världsbilden och upplysningstraditionen studerar man Bibeln som ett religiöst dokument skrivet av människor. Man granskar den med samma forskningsmetoder som används vid studiet av andra klassiska skrifter. Problematisering, kritisk granskning och relativisering står i fokus.
Man ställer helt andra frågor, och har en helt annan utgångspunkt i forskningen om man tror att Bibeln är Guds ord, och avsedd för andlig fostran, vägledning, förmaning, tröst – att höra Guds röst in i mitt liv. Den statliga styrningen har skapat en nära koppling mellan sekulära universitetsvärlden och kristna utbildningsanstalterna. Detta behöver ifrågasättas och problematiseras.
