För och emot sociala medier
Sociala medier är här för att stanna. Ingen tvekan om detta! Murvlar som klagar på detta blir obönhörligt frånsprungna. Teknik går alltid vidare och yngre människor graviterar oundvikligt emot det senast utvecklade. Så kommer framväxt och framsteg. Det har alltid varit så.
Sociala medier har öppnat nya världar men inte alltid "Du sköna nya värld". Cybervärldens autostrador inbjuder till hisnande färder på gott och ont, som var obefintliga för bara några år sedan. Vanor förändras och beteenden blir annorlunda. Inte heller detta är något nytt. General Wellington, som besegrade Napoleon i slaget vid Waterloo, lär ha yttrat i engelska parlamentet att han inte insåg nyttan av tåg, eftersom han inte kunde inse att allmogen över huvud taget skulle resa med tåg. De skulle hålla sig hemma, menade han. Nåja, vi reser alla mer än någonsin!
Information sprids i dag med blixtens hastighet och kan inte längre censureras, vare sig av regeringar eller av media med monopolstatus. Det är bra. Utan detta fenomen ingen "arabisk vår" i Mellanöstern eller demonstrationer i Putins Ryssland. Inte undra på att Kina bävar.
Med allt detta sagt och insikten att människor utökar sina sociala relationer och trivs med detta, så finns det naturligvits också nackdelar.
Vad är det vi sysslar med på bloggarna, Twitter, Instagram, Facebook, med mera? Olika saker, så klart. Mycket är bra men det har kommit en mängd skräp i dessa mediers släptåg. Oresonlig vrede, hätskhet, grova förolämpningar, skvaller och annat elände florerar tyvärr alltför ofta. Den sakligt lugna debatten där man eftertänksamt lyssnar på den andre, ja, den får man för det mesta leta efter någon annanstans.
Ytligheten är ett annat problem. Det banala, det vulgära, det billiga, har en tendens att ständigt dyka upp och ta över. Fräcka förslag och billiga anspelningar blandat med grova förolämpningar och direkt hat haglar över personer vars åsikter inte stämmer med andras. En cybermobbingsstämning breder lätt ut sig som vädjar till lägre instinkter. Den är obehaglig, osmaklig och direkt skadlig.
Som offentlig person får man tåla en hel del. Det tycker jag inte är ett problem över huvud taget. Problemet är snarare förråandet och vulgariseringen av den allmänna debatten, det pöbellika föraktet och de grovheter som människor, ofta anonymt, låter undslippa sig. Det är inte nyttigt för själen och är ett parasiterande på den öppenhet sociala medier erbjuder. Med all frihet kommer också ansvar och därmed behovet av saklighet och måttlighet. Och allt vi gör utgår, medvetet och omedvetet, från våra underliggande värderingar.
Skall vi då tillbaka till pergament och gåspenna? Knappast, men kanske till de klassiska dygderna, till det som är gott, värdigt, rätt rent, till det som är sant, det som inte tar ära och heder av våra meningsmotståndare, utan istället tillbaka till det som förtjänar att prisas, äras och faktiskt till allt vad dygd heter. Då kanske det inte finns mycket att skriva om, menar någon. Jodå, livet är fullt av det sanna, det goda och det sköna. Det kommer aldrig att försvinna. Men det utsätts ständigt för frestelsen att skuffas undan och ignoreras av primitiva pöbelinstinkter.
Och förresten, hinner vi egentligen umgås utanför de många timmar de sociala medierna tar i anspråk? Ett "like" på ett socialt medium är trevligt men en verklig vän som faktiskt rent fysiskt dyker upp och har tid när det behövs, det är oslagbart! Det är också en äkta, verklig händelse som fördjupar äkta kärleksfulla relationer. Och hur många av dina "friends" och efterföljare skulle egentligen ställa upp om du behövde hjälp att flytta?
