Ett liberalt KD har ingen framtid!
Det var i Almedalen 2011 som Christer Sturmark, i en debatt med den kristne debattören Thomas Idergard, berömde Svenska kyrkan för att de är så sekulära. Den tydliga profilen har tonats ned, så att de till och med faller Sveriges mest profilerade ateist i smaken. Är ett sådant omdöme att betrakta som uppmuntran eller kritik? Den sortens "uppmuntran" borde leda mottagaren till rannsakan och omvändelse. Det är befogat att fråga sig om man är på fel väg när de ideologiska motståndarna är frikostiga med komplimanger om den ideologiska inriktningen.
Kanske ser vi den politiska motsvarigheten när nu en ledande nyliberal blir medlem i Kristdemokraterna och hyllar Hägglund för förändringen i "frihetlig och tolerant riktning". "Nyliberalernas nyliberal" valde statsvetaren Stigbjörn Ljunggren att kalla honom – Christian Gergils. Under 90-talet var han en ledande företrädare för den nyliberala rörelsen. Han har dessutom talat sig varm för en mer liberal syn på droger. Efter att ha känt sig vilse i partidjungeln ett tag har han nu hittat ett parti som han gillar – Kristdemokraterna.
Ingen ska dömas för sina kompisar. Alla riskerar ju att få en svans som gillar dem, men där uppskattningen inte är ömsesidig. Men Gergils själv säger sig ha fått "ett starkt stöd och ett gott bemötande från Hägglundlägret". Så kärleken verkar vara besvarad, om än inte offentligt proklamerad ännu.
Det kunde ju förstås också ha varit så att Gergils har ändrat uppfattning i en rad centrala frågor och nu har hittat ett parti som motsvarar den resa han har gjort. Men det verkar inte heller vara fallet. Det verkar snarare vara KD som har gjort en resa. En ganska lång sådan dessutom. Gergils går så långt att han i en debatt med riksdagsledamoten Tuve Skånberg menar att de har "bytt ideologi" och han menar att precis som Nya Moderaterna var tvungna att sparka vissa "rasistiska element" efter det berömda valstugereportaget måste nu de "Nya Kristdemokraterna" städa ut dem som till exempel inte instämmer i partiets abortpolitik. Han menar att "de falska företrädarna måste tystas" och att "partiets moderna hållning i 'underlivsfrågorna' måste bli allmänt känd". De som inte rättar sig in i den nya ideologin, utan vill värna de ofödda, får alltså finna sig i att bli jämförda med "rasistiska element" och att beskrivas som "falska företrädare".
Den artikel Gergils skrev på DN Debatt före jul (16/12) – till hyllning för David Lega – signerar han med "liberal idédebattör" och han kallar sig själv fortfarande för liberal. Följdfrågan är lika naturlig som nödvändig. Håller Kristdemokraterna på att attrahera liberalerna med sin nya framtoning? Det verkar så.
Det här säger en del om Kristdemokraternas utveckling under Göran Hägglund. Ett opinionsstöd på 2,8 procent och applåder från nyliberalerna borde framkalla en viss självrannsakan. Ändå är "mer av samma" budskapet. Om man bara lyckas frigöra sig från de så förhatliga kristna så är segern ett faktum. De är problemet, de skapar fel bild av partiet. Så låter det. Gergils själv tror att minst 10 procent skulle rösta på KD om den kristna ballasten kastas överbord. Tillåt mig tvivla.
Ett nyliberalt KD kommer attrahera allt färre. För det KD som vill gå tillbaka till rötterna och vara en tydlig röst för kristna värderingar finns det dock hopp. Det skulle attrahera både kristna och människor med annan tro. Och de utan tro. Det är ett val av ideologisk inriktning och ett val av ledarstil som sker i morgon. En sak är säker
– nu är det upp till ombuden.
