Vem garanterar människovärdet?
Har alla människor ett högt, unikt och okränkbart värde? Instinktivt skulle det stora flertalet svara "ja" på den frågan. Vi författar konventioner om mänskliga rättigheter för att garantera alla människor vissa grundläggande rättigheter, just i egenskap av att vi är människor. Politiker åberopar "alla människors lika värde" som motiv för en rad sakpolitiska ställningstaganden. Och så vidare. Människovärdet är ett absolut värde, vilket i sin tur ger henne vissa rättigheter och skyldigheter. Men det är också ett värde relativt älgar, katter, bananflugor och allmän ohyra. Varje enskild människa har ett högt och okränkbart värde som inget enda djur. Så tänker de flesta.
I en artikel i senaste numret av Humanisternas magasin Sans, problematiserar filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö över detta. Under rubriken "Humanismens rasism" menar han att humanismen, som en filosofisk doktrin med innebörden att människan har en moralisk särställning vilar på en bräcklig grund. Han säger helt enkelt: "Jag avvisar denna filosofiska lära". Artikeln går sedan ut på att visa att humanism – åtminstone i den formen – egentligen är en form av rasism.
Tännsjö skriver: "Vad slags egenskap är det man menar grundar det särskilda människovärdet? Vad är det humanisten här åsyftar? Är det kanske överlägsen intelligens? Men det finns icke-mänskliga djur som är intelligensmässigt överlägsna vissa människor." Han benämner denna form av hierarkisk ordning för speciesism, det vill säga en slags art-ism i analogi med ras-ism. Om människan är en del av en lång utvecklingskedja, varför ska hon då ha detta värde? Om några miljarder år har människan – om man får tro evolutionisterna – utvecklats till en högre art. Är det då denna nya art som ska åtnjuta detta höga, unika och okränkbara värde? Blir det inte också en form av rasism gentemot lägre stående arter?
Faktum är att Tännsjö sätter fingret på en viktig punkt. Det är svårt att som ateist hävda människovärdet. För den som saknar en yttre referenspunkt, en garant för människovärdet (läs: Gud) är det svårt att upprätthålla det. Då blir det bara en social konvention bland andra, som kan avskaffas lika fort som den introduceras. Människovärdet relativiseras.
Tännsjös resonemang är – som så ofta – lika logiskt som avskräckande. Logiskt i den meningen att det uppenbarar konsekvenserna av ateismen. På det sättet hjälper hans resonemang människor att dra korrekta slutsatser av sin ideologiska övertygelse. Om människan inte får sitt värde genom att Gud – i egenskap av hennes Skapare – har fastställt det, vilar hennes värde på en minst sagt bräcklig grund. Avskräckande genom att det får oroande påföljder. När människovärdet devalveras kommer de politiska förslagen om abort och dödshjälp som ett brev på posten.
Tanken på en intelligensmässig hierarki – att intelligensen styr människans (och djurens) värde – är direkt motbjudande. Intelligenta djur springer om mindre intelligenta människor. Tillämpningen av den här typen av resonemang ser vi kanske tydligast i den utsorterande fosterdiagnostiken. Pojkar får finnas, flickor går bort. Starka får finnas, svaga går bort. Friska får finnas, handikappade går bort. Den med 46 kromosomer får finnas, den med en extra går bort. Det finns de som vill dra detta ännu längre. Då har människovärdet definitivt satts på undantag.
Vem kan garantera varje människa hennes värde? Humanisterna klarar det inte. Sociala konventioner klarar det inte. Vårt hopp står endast till Honom som har skapat oss.
