Bit för bit, steg för steg
Häromdagen träffade jag en kristen dam i medelåldern på Drottninggatan i Uppsala. Vi samtalade lite och plötsligt sa hon: ”Det kristna livet är ingen dans på rosor precis.” Samtidigt såg jag hur glädjen ändå lyste ur hennes ögon. Just detta, att det är både kämpigt och glädjefullt samtidigt, är något vi har svårt att förstå. Ändå är det så.
Ofta kan vi vara otåliga när det gäller Jesus väldiga seger på Golgata. Vi vet att den är sann, verklig och verkande. Det är ett ställföreträdande lidande för oss. Ändå finns lidandet för oss, fast vi så gärna skulle vilja att det var överstökat nu, efter korset, så att vi slapp dess obehagliga intrång i vår egen lilla värld.
Paulus talar om lidandet som något högst påtagligt, ofrånkomligt, ja, till och med fostrande för oss – att det bygger verklig karaktär i oss, steg för steg, bit för bit. ”Lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp”, säger han. Han säger det, varvat med beskrivningar om den väldiga seger Jesus vunnit för oss på korset. Så kanske är det vår förståelse som fallerar och vår otålighet som spelar oss ett spratt? Kanske är det så, att vårt moderna välfärdssamhälle, byggt på materiell välgång, med stora doser bekvämlighet och tillgång till olika typer av njutning, egentligen fjärmar oss från den reella verkligheten? Den som fostrar oss för vårt verkliga folkhem, himmelen?
Många gånger har jag förundrats över hur vi kristna lätt flyr från det som kan kännas svårt, tungt eller besvärligt. Jag kan även märka det om jag förkunnar om något som ligger lite utanför vad man förväntar, eller på ett lite annorlunda sätt än hur man vill att det ska låta.
Det finns ett felslut vi väckelsekristna ofta gör, säkert omedvetet. Eftersom Bibeln talar klart om seger, får vi på något sätt för oss att svårigheter och lidande då innebär nederlag. Nederlag vill vi inte ha. Men ett liv i seger innebär inte ett liv utan prövningar, attacker, temporära motgångar och tråkiga överraskningar. Livet är fullt av detta. Men i detta finns något annat och Paulus uttryckte det så väl när han sa; ”i allt detta vinner vi en överväldigande seger.” Utgången är det avgörande. Vår reaktion på attacken är det viktiga. Tilliten på Herren när han inte märks eller syns, men ändå finns där, är det centrala. Han ger inte bara en snabb fix för att jag ska komma ur eländet jag hamnat i, utan nåd, hjälp till att både härda ut och få en utväg.
I det kristna livet, hur motsägelsefullt det än kan vara, sker inget av en slump. Till sist samverkar allt till det goda för dem som älskar Gud. I allt detta möter verkligheten, sanningen oss och vi fostras, formas, förändras och blir, genom Guds stora nåd, mer och mer formade till Kristi avbild. Detta formande är faktiskt viktigare än allt annat. Så för att detta ska kunna ske, kommer allt möjligt annat att hända som – om vi offrar upp det till Gud, överlåter det till honom – blir de instrument som steg för steg, bit för bit förvandlar oss till att bli mer lika honom.
Livet är ett stort projekt med många drastiska inslag. Men detta kan ändå få oss dit vi skall, till himmelen med Gud, för evigt. Då är det värt att det svider ibland. Då är det värt att allt inte går snabbt, enkelt eller automatiskt. Tvärtom, steg för steg, bit för bit, ständigt övervakade av Guds kärleksfulla öga, kommer vi så småningom dit vi ska. Därför behöver vi trots allt aldrig ge upp. Guds rikes surdegseffekt verkar både i oss och runt omkring oss trots allt larm, tröttande käbbel och motstridighet emot evangeliet, som kan tära på oss. Gud har faktiskt full kontroll!
