Det är ohållbart, Hägglund!

Nu ökar trycket på Göran Hägglund. Hans efterlysning om utmanare till partiledarposten har hörsammats. Ett par stycken – Mats Odell och Bengt
Germundsson – uttrycker sig precis så offensivt som man kan göra när det finns en partiledare som inte har klivit av. Mats Odell säger inte nej,
utan "vill föra samtalen med valberedningen". Bengt Germundsson "stänger inte några dörrar", det har hans populära tid som kommunalråd i
Markaryd lärt honom. Båda dessa uttalanden får ses som tydliga uttryck för att det finns både ett omfattande missnöje med Hägglunds ledarskap, men också alternativ som partiledare.

Kulturen inom Kristdemokraterna är inte sådan att man utmanar och motkandiderar i tid och otid. Alf Svensson var populär inom partiet in i det sista och valde trots detta att sluta, efter 31 år på partiledarposten. Nu är situationen en annan. Först ut att öppet visa sitt missnöje med Hägglunds ledarskap var Roland Utbult. Detta bemöttes inte i sak, utan i form. "Sådana frågor hanterar vi internt", hette
det. Nu är det väl inte otroligt att kritik har framförts internt, men att denna har viftats bort. Det bubblande missnöjet förstärktes under helgen
med att nitton (!) ledande kristdemokrater – riksdagsledamöter, tidigare riksdagsledamöter, partistyrelseledamöter och kommunalråd – vädrade
behovet av en ny partiledare på SvD Brännpunkt.

De nuvarande riksdagsledamöterna har alla det gemensamt att de är personkryssade in i riksdagen. Dessa har således ett rejält väljarstöd i
ryggen när de talar. Väljare är ju för övrigt något som borde vara intressant för KD med tanke på opinionssiffrorna. Nu går det inte att hävda att det är några få som är lite motvals partilinjen. Det finns ett utbrett missnöje. Sannolikt är det heller inte alla som vill, eller vågar, leverera sin kritik i en debattartikel. Partikulturen och tystandet av kritiker befrämjar inte direkt den typen av agerande. Att några ändå lyfter på locket offentligt signalerar att läget är akut. Det finns fler signaler. I en SVT-enkät, besvarad av 188 lokalavdelningsordförande, ville bara drygt
hälften, eller 56,5 procent, att Göran Hägglund ska sitta kvar. En dryg fjärdedel eller 28 procent är tydliga med att han bör avgå, medan
resten inte ville svara. Hela det inflytelserika Stockholms läns partidistrikt, med ordförande Malin Appelgren, kräver att Hägglund meddelar
sin avgång. Ett sådant besked till valberedningen väger tungt.

Effekten förstärks av att det meddelas offentligt, inte bara internt. Samma rekommendation, att det är dags för ett skifte på toppen,
kommer från Uppsala läns partidistrikt, lett av riksdagsmannen Mikael Oscarsson. Båda dessa distrikt vill se Mats Odell som ny partiledare. I långa loppet är situationen ohållbar. Om Hägglund ändå försöker sitta kvar är hans ledarskap i praktiken underminerat. Alla och envar
kan se att ett brett förtroende saknas. Hägglund samlar vare sig medlemmar eller väljare, efter att ha lett partiet till fem raka förlustval och ett opinionsläge runt fyraprocentspärren. Ledaren i torsdagens Dagens Nyheter fångar in något väsentligt när man formulerade det så här: "Det
är bättre för Hägglund att avgå än att förlänga plågan". Den svada av kritik som nu levereras mot Hägglund kan inte längre bemötas med "Jag är taggad inför uppgiften".

Ytterst sett handlar inte ledarskapet i ett parti om vem som är mest "taggad", utan om vem som kan leda partiet mot nya
höjder. Det har Hägglund bevisat att han inte kan.

Lukas Berggren
ledarsidan@varldenidag.se