På tal om anpassning

I en debattartikel på DN Debatt ville prästen Annika Borg och Christer Sturmark nyligen sluta fred mellan Svenska kyrkan och Humanisterna. "De senaste åren har bland andra Svenska kyrkan riktat stark kritik mot Humanisterna och den sekulära humanismens religionskritik.", skriver de. Det låter ungefär som "det började med att han slog tillbaka". Det vore kanske klokt att först analysera vad Humanisternas kritik går ut på, för att sedan fundera på om kritik mot denna kritik är befogad.
En snabb sökning på deras hemsida visar bland annat att de inte vill ha några skolavslutningar i kyrkan och om de ändå förläggs i en kyrka får ingen präst finnas med (sorry Annika Borg!). De vill avskaffa de teologiska fakulteterna. De vill inte ge kommuner möjlighet att hänvisa till religiösa organisationer för social omsorg eller drogrehabilitering. De vill avskaffa all statlig hjälp att ta in kyrkoavgiften och dessutom ta bort kyrkans huvudansvar för begravningsverksamheten. Ta bort vigselrätten, förstås. De ser dessutom gärna ett system liknande det holländska för aktiv dödshjälp. Och mycket annat.

När Björn Ulvaeus på samma hemsida ska förklara varför han är humanist säger han: "Jag är så oerhört trött på att man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion". Trots allt detta skriver Sturmark och Borg i artikeln att "humanismens normativa och moraliska innehåll sammanfaller i stort med Svenska kyrkans". De menar vidare att gränsen mellan gudstroende och ateister är onödig eftersom "den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill". Men en del av samhället är Svenska kyrkan. Menar Annika Borg att kyrkan ska bygga på en sekulär grund? Räkna bort Gud alltså?
Att Christer Sturmark vill röka fredspipa är förståeligt, eftersom anpassningen sker helt på hans villkor. Det bör sägas att det finns anledning att värna ett gott samtalsklimat. Absolut! Men det är sorgligt när företrädare för kyrkan är beredda att kompromissa bort allt det som är kristen tro. Det är ett tecken i tiden. Viljan att vara alla till lags och att bli som den omgivande kulturen är större än troheten mot uppdraget. Man måste ju inte tycka precis likadant för att respektera varandra.

"Tankeavståndet mellan en kristen kreationist och en kristen som accepterar evolutionsteorin är betydligt större än mellan den sekulära humanisten och flertalet svenskkyrkligt kristna", skriver de. Den som dristar sig att tro att Gud har skapat världen har alltså fjärmat sig längre från Svenska kyrkan än den som tycker att kristen tro är en villfarelse bland andra? "Hellre ingen tro alls än för mycket tro", är budskapet.
Svenska kyrkans identitetsproblem och dåliga självkänsla belyses ytterligare med Åke Bonniers uttalande i DN inför den interreligiösa gudstjänsten (med både präst, rabbin och imam) som ska firas vid riksdagens öppnande i veckan. "Jag tycker att det är fantastiskt att vi i detta viktiga gudstjänstsammanhang kan visa att vi delar tron på en gemensam gud". Ateism och synkretism går tydligen bra i kyrkan nuförtiden. Dessutom slipper man ju stöta sig med Humanisterna om man inte är för tydlig. Det pågår en anpassning
till oigenkännlighet.