Dags att Sverige samtalar om abort
Å ena sidan: I veckan har man kunnat se en bil rulla omkring på Stockholms gator med foto på ett aborterat barn. Metoden används vanligen bara av sexindustrin och handlar förstås om att man vill visa något som medier inte vill släppa in i sina kanaler. Bakom initiativet står MRO, människorätt för ofödda.
Skälet är enkelt. MRO ser abort som dödande av mänskligt liv och vill visa hur det i verkligheten ser ut, för att avskräcka kvinnor att göra abort.
Å andra sidan: Tystnaden är frapperande från statens sida. Antalet aborter ökar i Sverige, men någon statistik över orsakerna till detta förs inte. Inte heller blir till exempel föräldrar informerade när minderåriga flickor genomgår en abort. Deras integritet skyddas av lagen, men ställs därmed också helt ensamma i både beslut och i bärandet av beslutets konsekvenser – trots att lagen på många andra områden förklarar dem för unga för att vara kapabla att klara det ansvaret i så unga år.
Varför? För att konsekvensen av att samla in statistik eller för att införa anmälningsplikt till föräldrar kanske i sin förlängning kan leda till att Sveriges heliga ko, fria aborter, skulle kunna utsättas för risker. I allra värsta fall skulle lagen kunna skärpas. Det är svårt att dra någon annan slutsats om man vågar vara ärlig.
De två sidorna, prolifeförespråkarna och försvararna av den fria aborten, står så långt ifrån varandra som öster är från väster. Därför kväses varje försök till debatt helst i sin linda genom indignerade utbrott från försvararna av nuvarande lagstiftning.
Detsamma gäller prolifesidan. Ingen, inte ens MRO, kan på allvar tro att uppvisandet av döda små människor på Stockholms gator får riksdag och regering att slutligen vilja ta tag i den fråga som inte ens vidrörs med peang i dag.
Men klart är att om det annars så genomdemokratiska Sverige fortsätter att utestänga en relevant debatt kring en lag som släcker i närheten av 40 000 liv per år, ja då kommer debatten att flytta ut från samtalets arena och pysa ut på andra vis.
Debatten måste tåla att ena sidan tycker att abort i alla lägen av alla skäl är hundra procent okej – en rättighet och kvinnorättsfråga – och att andra sidan tycker att abort är mord och borde aldrig, eller åtminstone nästan aldrig, vara tillåtet.
Båda sidor har sin demokratiska rätt att inta sina positioner. Men. Det är på allvar dags att föra samtalen på Helgeandsholmen. Lagen om fri abort, lika fredad i dag som allemansrätten, måste kunna ses över. Veckogränser måste kunna justeras efter samtida medicinsk utveckling att rädda allt tidigare födda. Diskussioner måste kunna föras om det borde vara minderårigas rätt att helt utan sina förmyndares vetskap kunna göra abort.
Våga låta demokratins normala spelregler, sunt förnuft och normalt tonläge ersätta övertonerna. Eftersom båda sidor är lika övertygade, borde man därför tryggt kunna luta sig mot uttrycket ”sanningen kommer att segra”.
Kristdemokraterna, partiet med inskriptionen att abort är utsläckande av mänskligt liv och med en uttalad nollvision när det gäller aborter, skulle till exempel kunna ta initiativet igen till det samtalet. Innan andra krafter gör det.
världen idag 15 augusti 2011
