Det har skett en teologisk förskjutning inom frikyrkan från en mer klassisk skördeteologi till en mer allmän såningsteologi.

När jag i början av åttiotalet gick pingströrelsens dåvarande pastorsutbildning, Brommaskolans tvååriga pastorslinje, var en av mina lärare Josef Östby. Josef var vid det tillfället andrepastor i Filadelfiaförsamlingen Stockholm och trots sin pastorala roll var han den borne evangelisten. Han utmanade oss tjugo elever att pröva på gammal klassisk dörrknackning med kristen litteraturförsäljning som metod. Det blev en del knorrande i klassen om detta verkligen var nödvändigt, och efter en liknande process som Agatha Christie-klassikern ”De tio små negerpojkarna”, eller som den numera tituleras ”Och så var det bara en", blev det just bara en kvar. Undertecknad. Efter dialog med Josef bestämde vi att jag skulle börja min dörrknackning i Hallonbergen i Sundbyberg. Varför just Hallonbergen? Jo, jag hade nämligen frågat pastor Östby var det var extra utmanande att börja och tänkte att om man börjar där det är svårast blir allt lättare efter hand.