Om moralens privatisering
Thomas Idergard är katolik och arbetar med opinionsbildning och entreprenörskap inom utbildnings- och välfärdsområdet.
Det är en i dag spridd uppfattning att en persons moraliska beteende ska bedömas utifrån vad han/hon själv tycker är rätt och fel. Ingen kan ju "tvinga på någon annan" sina egna "värderingar", sägs det.
Religioner innehåller moraliska bud som en konsekvens av en specifik världsbild. För de flesta religiösa är tron en drivkraft för moraliskt handlande. Men precis som religiösa kan agera omoraliskt, kan förstås icke-religiösa agera moraliskt. Således existerar etiken oberoende av religionen, uttrycks med profant språk och inses av människor av olika tro eftersom den hör hemma i det naturliga förnuftet; samvetet (jfr den Helige Paulus' ord i Romarbrevet om hedningarna som fått lagens krav skrivna i sina hjärtan). Enbart med bruk av förnuftet, såvida detta inte är fördunklat, kan en människa agera moraliskt, dvs främja det goda. I ett pluralistiskt samhälle som vårt blir den förnuftsbaserade och med sekulärt språk kommunicerade etiken en nödvändig förutsättning för människovärdets bevarande. Som kristna vet vi dessutom att nåden, förmedlad via uppenbarelsen, bygger på förnuftet och fullkomnar det, varför förnuftet är trons granne och bundsförvant. En människa som följer sitt samvete kan sägas söka Gud.
Etiken är alltså en gemensam mänsklig företeelse, precis som språket. Om moral inte vore något allmängiltigt skulle den ju inte behöva diskuteras i vår vardag ("gjorde han rätt?" och så vidare).
Den privatiserade moralsynen bygger på ett filosofiskt felslut från upplysningstiden. Fram till dess hade "natur" varit ett begrepp för vad någonting egentligen är, en i varje entitet inneboende bestämning med vissa begripliga följder. En riktig förståelse av den mänskliga naturen, dvs vem människan är och vad hon kan bli, kan med detta synsätt ge kunskap om vilka handlingar och institutioner som är goda för denna natur. En sådan naturrätt har faktiskt levt kvar på vissa områden: föreställningen om oförytterliga mänskliga rättigheter grundas t ex på kunskap om vad som givet människans natur rättmätigt tillkommer alla personer.
Under påverkan av den experimentella naturvetenskapen kom begreppet "natur" att alltmer avse den specifika fysiska omvärld vars samband ges av empiriska observationer. När instrument och experiment inte kunnat observera någon ändamålsenlighet, annat än rent fysiska eller biologiska, kom "naturerna" enligt den klassiska definitionen att förflyttas ut ur den värld om vilken vi kan anses ha någon kunskap, och in i det subjektivas privata kammare. "Fakta" kom att skiljas från "värderingar" och någots "vara" kom att ses som väsensskilt från dess "bör".
Så formades uppfattningen att det inte finns några allmängiltiga sanningsanspråk om etik och rätt, vilken gett oss relativismens hegemoni. Men under 1900-talet har en stark strömning inom filosofin alltmer kommit att ifrågasätta detta. Den ger viktiga intellektuella insikter och förutsättningar för etikens och rättens renässans i vår tid. En renässans till vilken den kristna tron, som förnuftets bästa granne, också har att lämna viktiga bidrag. Till detta återkommer jag i min nästa krönika.
