100 000 miljoner kronor
När något låter för bra för att vara sant, så visar det sig ofta också vara just detta – för bra för att vara sant. Tyvärr förhåller det sig inte likadant med tråkigheterna: När något låter för dåligt för att vara sant, så är det ofta precis så dåligt, ibland ännu värre.
I skuggan av medias totala fokus på Håkan Juholt och halva könsbyten, så har beslut med potentiellt stora konsekvenser tagits i både riksdag och regering. Kanhända kommer de exakta skeendena kring dessa processer att bli föremål för samma granskning som ett politiskt partis byte av ordförande.
Detta har hänt.
Sverige, med en statsskuld på över 1100 miljarder kronor samt med en hög privat skuldsättning hos en stor del av landets hushåll, kommer att ta hyfsade delar av landets valutareserv, för att i sin tur ge lån i mångmiljardklassen till Internationella Valutafonden; detta för att rädda Grekland och andra euro-länder som under många år levt över sina tillgångar och fortfarande inte är i närheten av en balanserad budget.
Redan i höstas beviljade Riksdagen att utöka lånetaket till Internationella valutafonden med åtskilliga tiotals miljarder kronor till drygt 70 miljarder kronor. I januari lovade Reinfeldt att öka lånetaket med 100 miljarder till, något som dock riksdagen ännu inte har beslutat om. Exakt hur mycket av dessa 170 miljarder kronor som IMF kommer att vilja låna vet ingen idag.
Vad är då 100 miljarder kronor? Det är 100 000 miljoner kronor – drygt 10 000 kronor per medborgare eller nästan 50 000 kronor per hushåll om fyra personer. Tänk dig 100 000 högar, med en miljon kronor i varje hög. Ofattbart mycket.
Nu har Reinfeldt själv hävdat att lånet ska ges till ”bra villkor”, men stämmer verkligen detta? Ett samtal till Riksbanken visar att räntan Sverige kommer att få på pengarna, som IMF avser att låna ut till länder som i flera år har tagit nya lån för att betala sina räntor, – något som sällan slutar bra – är 0,15%.
Vad kostnaden för Sverige blir att låna upp pengarna år svårare att säga. Att i ett skakigt Europa kraftigt skära ned på valutareserven från 300 miljarder kronor till i värsta fall 200 miljarder, känns inte bra – det är ju för dessa tider som valutareserven verkligen behöver finnas.
Nationalekonomen Lars Calmfors har dessutom hävdat att vissa länder kan få svårt att betala tillbaka. Kan detta innebära att tiotals miljarder kronor går om intet?
Englands premiärminister David Cameron har exempelvis hittills vägrat garantera ytterligare lån till IMF och kallat det för galenskap att låta Englands skattebetalare stå får kostnaderna för Sydeuropas oansvariga finanspolitik. Brittisk media har haft otaliga artiklar med analyser och fakta kring alternativen och dess möjliga konsekvenser.
I Sverige förs debatten i stort sett inte alls trots att många frågor kräver svar. Vilken information får partierna och deras medlemmar? Vilka är villkoren för dessa gigantiska lån och kommer dessa lån att följas av nya? Viktigast av allt för legitimiteten är ändå den demokratiska förankringen av besluten hos väljarna.
