Tankar kring moderskap
På trettondagsafton 1989 förändrades mitt liv fullständigt och har sedan dess aldrig igen blivit sig likt. Det var då jag blev mamma.
Mina första tankar efter förlossningen gick till alla de kvinnor som fött barn före mig. Jag imponerades av vad de hade gjort och jag gick igenom en hel rad kvinnor i min närhet och såg på dem med helt nya ögon. Nu var jag en av dem. En kvinna som fött barn, och det är för mig något av det största man kan göra i sitt liv. Bära ett barn, föda ett barn och bli mamma.
Från att ha varit en kvinna med en mängd mål så blev jag oplanerat gravid. Jag reste iväg ensam för att fokusera på den enorma förändring som skulle ske i mitt liv. Jag reste till Portugal och bodde på en vacker plats med dramatiska bergsformationer och vid ett hav som var alldeles vilt. Jag minns inte att jag badade ens. Men jag kom till ro med min situation och kände mitt barns närvaro mycket starkt. Tidigt visste jag att det var en pojke. Det fanns ingen tvekan. Vi var verkligen i symbios och det höll i sig även efter hans födsel. Kanske beror det på att jag var ensam med honom. Kanske beror det på att jag fokuserade mycket inåt.
Nu är jag mamma till fem barn. Fem helt olika människor som säkert har fem olika mammor. Jag är samma, men i en relation med någon är man aldrig exakt likadan. Vi bemöter varandra utifrån olika förutsättningar och med olika behov och från dag till dag. Förhoppningsvis lite klokare och med mer kunskap i takt med att föräldraskapet utvecklas.
Moderskapet är för mig en styrka. Att bära ett barn som växer inuti min kropp och att sedan föda och amma. Komma nära någon som har varit inuti. Någon som man ännu inte känner. Denna nyfikenhet och förundran som gör att man knappt kan sova. Man vill bara titta, känna, lukta och njuta. Den första tiden som för mig känns helig, som att befinna sig i en avskärmad del av världen, skyddad av en gemensam hinna. På en egen stjärna, bara mitt barn och jag. Att lära känna varandra och samtidigt nu vara separerade. Vi bor inte längre i samma bo, min kropp. Vi är nu två. Vi har alltid varit två, men nu syns det och det blir så uppenbart att vi inte hör ihop. Jag vet inte ens vem denna människa är.
Jag kan känna en egoism i mitt moderskap som jag inte vill dela med mig av. Jag vill bli klar med separationen och få lite tid att smälta vår nya relation och kanske även sörja den tid vi haft tillsammans. Jag vill vara ifred och inte bli störd i detta. Pappa och syskon får gärna komma på besök, men inte för länge. Det handlar om några dagars magi. En transformation som sker i mig och som är grundläggande för min och barnets relation. Vi grundar oss i varandra och allt sker för att vi så småningom ska kunna släppa taget om varandra på riktigt.
Amningen är också en gåva för att stärka moderskapet. Det handlar om så mycket annat än bara mat. Den närhet, trygghet, värme, kärlek och ro som amningen ger är omöjlig att förklara. Det är som en fortsättning på den kroppsliga närhet som barnet hade inuti min kropp. Doft, smak, värme, ljud och känslor som ger ett lugn i vilken miljö man än befinner sig i.
Olika barn behöver sin mamma olika länge och jag har haft ett barn som behövt ha mig nära till fyraårsåldern. Det krävs både lyhördhet för att veta det och bestämdhet för att leva sitt liv där barnets behov prioriteras. För det är viktigt att känna in sina barn, när de ännu inte kan uttrycka sina behov. När de ännu inte har utvecklat förmågan att förmedla sig så att vuxna begriper. Vi vuxna har så ofta tappat bort våra andra sätt att kommunicera på och då kan det vara svårt att tolka sitt barn. Att mamman och pappan är lika viktiga är en självklar sanning. Men, mitt moderskap kan jag inte lämna bort, det är mitt, bara mitt och det är jag som personligen ska förvalta min roll.
Madeleine Wallin är
debattör och fri skribent.
