Längtan efter Gud finns hos oss alla

Nyårsklockorna har nyss klingat ut och 2012 är nytt och fräscht, med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar. Och trots att ateisterna i vanlig ordning tillbringade större delen av december med att debattera julens existensberättigande, har de flesta svenskar firat just jul och inte saturnalia eller midvinterblot.
För oss kristna är dock inte debatten om julen särskilt angelägen. Vi firar jul vare sig det ses med gillande ögon eller ej. Våra kyrkor och samfund är öppna för alla, och lockar med andlighet i stället för presentpapper och blinkande lysdioder. Och nu när trettonhelgen klingat av, och det sekulära samhället snabbt som ögat börjar locka med semlor i stället för lussekatter, har vi fortfarande kvar den andlighet och den frid som vår tro ger.
Den andligheten är en trygghet i en otrygg värld. Ateisterna får gärna kalla det vidskepelse, inbillning eller vad de nu kan hitta på, för vi vet bättre och kan le åt så okunniga påståenden. För lika lite som vi kan bevisa för en ateist att Gud finns, lika lite kan ateisterna bevisa att Gud inte finns. Och det är egentligen allt vi behöver veta.

Samtidigt ökar behovet av andlighet i vårt land. Människor är sökare av naturen, och det är inte jäkt och stress som eftersöks utan en inre frid. Kanske är det just därför vi i dagarna fått ett nytt trossamfund i Sverige, nämligen kopimistsamfundet
Kopimisterna bekänner sig till vad som kallas fildelningsreligionen och har i skrivande stund omkring 3 000 medlemmar. De tror på fildelning, på rätten att kopiera och rätten att vidaredistribuera. De har till och med egna präster, Opar, vars uppgift är att genom mission påverka världen att bli mer kopimistisk, alltså fildelningsvänlig.

För en kristen är det naturligtvis lätt att avfärda hela tanken på en religion som går ut på att dela copyrightade filer. Men om man tänker lite djupare på saken inser man att det handlar om betydligt mer än så. I kopimisternas strävan efter att få status som ett samfund finns också, om än omedvetet, en längtan efter något djupare och större. De må identifiera det som internets fildelningsmöjligheter men den mänskliga själen ropar efter en tydligare förening med det där stora, ogripbara som vi inte kan se utan bara känna. Redan själva ordet trossamfund har en djupare klang än ord som förbund, organisation och förening. Och plötsligt står det klart att det inte är en slump att även förbundet Humanisterna år efter år ansöker om samma sak.

Det är en hisnande tanke att det hos ateisterna i förbundet Humanisterna finns en längtan efter Gud. Själva skulle de förmodligen skratta högt och avfärda det som rena tramset. Men deras strävan efter att bli godkända som ett trossamfund kan helt enkelt inte förklaras på annat sätt. Enligt svensk lag är ju ett trossamfund en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst – en gudstjänst som naturligtvis bara kan anordnas till Guds lov.
Längtan efter Gud finns alltså hos oss alla. Och det är en glädjande tanke så här i början av 2012!

Bitte Assarmo är debattör och fri skribent.