Utan moral ingen tillväxt
Dick Erixon är debattör och bloggare.
Normalt brukar professorer i nationalekonomi mest tala om siffror och rationalitet i det kortsiktiga loppet. Men Magnus Henrekson tog i programmet ”På agendan” i Axess TV upp en central men bortglömd aspekt på arbetslösheten. Han gjorde det när näringsminister Annie Lööf (C) mötte forskarvärlden.
Temat för programmet var företagsklimatet. När Henrekson får frågan vilka de viktigaste utmaningarna är svarar han först med ett traditionellt ekonomiskt budskap: ”Lönebildningen är viktig”.
Men sedan kommer ett överraskande resonemang för svensk debatt: ”Ett annat problem är att en så stor andel av ungdomarna har icke kognitiva färdigheter, dålig uthållighet, låg motivation. Trots att vi har så många som inte har jobb, så måste vi ta in människor från utlandet för att plocka bär enligt avtalsenlig lön. Likaså inom äldreomsorg. Unga borde kunna arbeta där, men då säger vi att de har fel utbildning, men det handlar snarare om icke kognitiva färdigheter. Man har inte fått den daning som man skulle behöva i skolsystemet för att kunna fungera där.”
Vad är detta, om inte ett finare sätt att påpeka att många unga är bortskämda och inte vana att ta ansvar för att själva lösa uppgifter? De klarar inte av ett högre arbetstempo även om arbetsuppgifterna inte är särskilt komplicerade. Man vill inte göra någon uppoffring för att få betalt.
Annie Lööf tog inte upp denna kontroversiella poäng i Henreksons analys, men gav honom rätt i att höga ingångslöner leder till utanförskap. Så är det ju. Den insikten är första steget. Men jag önskar att man vågade se längre än till ekonomiska incitament.
För det finns en annan och djupare rationalitet som styr människors beteende. De som i unga år får lära sig att man har ”rätt” till en hög materiell standard även om man inte själv arbetat för att uppnå den, kommer aldrig att förstå innebörden i begreppet ”tacksamhet”. När man inte får det man vill ha, hur lite man än förtjänar det, blir reaktionen ilska och anklagelser mot andra snarare än inre insikt om att man behöver ändra sitt eget beteende.
Jag vill påstå att ekonomin kräver en moralisk balans, där människor inser sina skyldigheter i lika hög grad som sina rättigheter. En sida av denna balans är att de som får något av andra uppskattar uppoffringen genom tacksamhet. Motsatsen är krig om fördelningen av de ekonomiska resurserna, som leder till ett kallt och egoistiskt samhälle, oavsett om det tar sig uttryck i stora klasskillnader eller i ett högskattesamhälle där alla försöker smita från eget ansvar genom att lasta över det på andra.
Unga borde inte få bidrag så länge det finns efterfrågan på bärplockare eller assistenter i äldreomsorgen. Vuxna människor måste lära sig att man har en plikt att försörja sig själv och inte ligga samhället till last. Arbete är långtifrån alltid kul, men när det är gjort ger det en tillfredsställelse som är motsatsen till den vanmakt som bidragsberoende skapar.
När allt kommer omkring kan jag inte tolka det på annat sätt än att ekonomin behöver en rejäl dos av kristna värderingar för att kunna skapa välstånd.
