Ett överdrivet rättighetstänkande
Dick Erixon är debattör och bloggare.
”Alltid mer, aldrig nog”. Så beskrev Anders Isaksson logiken bakom det rättighetstänkande som socialdemokratin etablerade för välfärdsstaten. När politiken i allt fler sammanhang formuleras som löften om nya rättigheter, byggs enorma förväntningar in i människors medvetande.
Man kan tala om socialism eftersom dessa rättigheter inte balanseras mot tydliga skyldigheter på det individuella planet. Denna ensidighet har en tendens att skapa en girighet där människor alltid kräver mer och aldrig blir nöjda med det man har. Det finns inget utrymme för tacksamhet och uppskattning gentemot dem som gör välfärdsförmånerna möjliga. Politiska rättigheter har man ju rätt till, och därmed bara något man självklart ska ha. Vem som betalar är ointressant, ja, att ens antyda detta blir fräckt och oschysst enligt detta synsätt.
En brutal uttolkning av rättighetstänkandet kan spåras i motivet till mordet på utrikesminister Anna Lindh. Mördaren Mijailo Mijailovic har i en aktuell intervju med Expressen förklarat att han hatade politiker, och att det lika gärna kunnat bli FP-ledaren Lars Leijonborg som fått de dödliga knivhuggen i buken.
Skälet till hatet var att han gav politikerna skulden för egna misslyckanden. ”Jag tänkte: Nu fick jag syn på en politiker. De ska liksom... de ska få se nu. Jag levde på a-kassa, sjukbidrag, hade låg ersättning och ingen utbildning. Ingen framtid. Jag var är en människa utan jobb, utan bil, utan vänner, utan chans.”
Rättighetstänkandet hade skruvat upp Mijailovics förväntningar om en ljus framtid, frikopplat från krav på motprestationer och eget ansvar. Han ansåg sig ha rätt till det ljuva livet, men politikerna hade inte levererat det.
Mot denna socialistiska logik står den traditionella och i kristendomen förvaltade synen på rättigheter. Den ger alla människor rätt till liv och likabehandling, men också stort eget ansvar för sig själv och sin omgivning.
Antikens moralfilosofi, förvaltad genom kristendomen, tog sig i Sverige uttryck i det vi kan kalla arbetsmoral. Bara för några årtionden sedan fanns en grundmurad uppfattning i hela samhällsgemenskapen om att man inte skulle ligga andra till last. Man hade att rätta mun efter matsäcken.
Arbetsmoralen sporrade människor till egna prestationer. Och utövandet av dessa plikter gav skäl till stolthet och självrespekt, även i ett samhälle präglat av stora klasskillnader. Man kan säga att arbetsmoralen skapade en gemensam syn på allas vårt ansvar i samhället. Och denna samsyn genererade ett oerhört viktigt värde som vi lider brist på i dag: tillit.
Jag vill påstå att ett rättighetstänkande utan krav på motprestationer och utan djupare förståelse för hur gemenskapsvärden gror och växer, framkallar det ha-begär och brustna förväntningarnas hat som Mijailovic demonstrerar.
Motgiftet finns i dygder som kräver att man ska göra rätt för sig, inte enbart kräva rätt av andra. Dygderna är särskilt viktigt för vilsna och rotlösa, som behöver moralisk vägledning och fasta principer. Jag har inte funnit någon bättre vägledning på detta område än den som förmedlas i de kristna värderingarna.
Dick Erixon
