När populistisk retorik tar över
Det har gått två veckor sedan terrordåden i Norge. De ledarskribenter och politiker som snabbt utpekade muslimer får stå där med lång näsa, då det nu visat sig att mannen som orsakade det värsta terrordådet i Norden efter andra världskriget, var infödd norrman och dessutom kristen.
Begreppet kristen bör man dock ta med en nypa salt i det här sammanhanget. Med största sannolikhet använder Anders Behring Breivik begreppet kristen i bemärkelsen "ickemuslim", snarare än i bemärkelsen troende. Det hindrar dock inte att den svenska vänstern nu börjat prata om kristen terrorism, ungefär som om islamistisk terror plötsligt inte existerar längre.
Men även om Europol listar den islamistiska terrorn som ansvarig för endast 0,3 procent av terrordåden i Europa och den politiska (både vänster- och högerextremistisk) till mer än 95 procent, finns det statistik som visar helt andra siffror.
Amerikanska National counterterrorism center (NCTC) visar att den islamistiska terrorn står för omkring 25 procent av den globala terrorn och för 34 procent av alla liv som skördats. Att den svenska vänstern nu utnyttjar det fruktansvärda terrordådet i Norge för att bagatellisera den islamistiska terrorn är horribelt.
Naturligtvis är det oerhört viktigt att man från samhällets sida är vaksam, och inte enögt kopplar ihop alla terrordåd med islam och muslimer. Men faktum är, att vänstern nu använder sig av precis samma retorik som de så ofta anklagar andra för. Samtidigt som de per automatik avfärdar alla kritiker av islam och islamism som islamofober, demoniserar de nu med uppenbar skadeglädje den samlade kristenheten, på grundval av Anders Behring Breiviks så kallade manifest. De kristna kan man anklaga för allt och lite till – just på grund av att kristendomen demokratiserats så mycket att den sedan många år kännetecknas av en utbredd tolerans emot oliktänkande.
Omvänt kan man alltså dra slutsatsen att den svenska vänsterns ovilja att kritisera islam bottnar i den muslimska världens brist på tolerans. På grund av rädsla för vedergällning, väljer man att smutskasta den av världsreligionerna som är mest demokratiserad, ett mönster som också går igenom i vänsterns attityd gentemot både världens förföljda kristna och mot Israel och det judiska folket.
Hur det kommer sig att den svenska vänstern är så mån om att omfamna islam, men vänder sig mot de i alla avseenden betydligt mer toleranta världsreligionerna, är en gåta. Vill man vara välvillig kan man kanske karakterisera beteendet som ett utslag av naivitet. Annars ligger det närmare till hands att tolka det som ett utslag av vänsterns grundläggande hat mot kristendomen och judendomen. Ett hat, som får dem att bortse från terror så länge den riktar sig mot just kristna och judar, men som nu får dem att uttala sig starkt fördömande om hot mot demokratin.
Faran med vänsterns retorik är bara att den underbygger, snarare än förebygger, främlingshat och misstro. Och risken är att terrorns allvar glöms bort när vänstern nu gör populistisk polemik av något som borde framkalla sympati och eftertanke.
Bitte Assarmo
debattör och fri skribent
